Jag kommer nog aldrig begripa mig på att av alla "åkommor" en människa kan dra på sig (sjukdomar, synskador, hörselskador, lemlästning ja ni fattar) så är skräcken för att bli TJOCK den allra största. Det känns som att nästan alla tjejer jag känner hellre hade sågat av lilltån med en rostig kniv, än att bli tjocka. FÖR ÄR MAN TJOCK DÖR MAN JU ALLTID I FÖRTID! Eller hur är det nu..?
Okej, om jag skulle gå runt och fråga kvinnor varför de inte vill bli tjocka tror jag att de främsta anledningarna skulle vara att det inte är hälsosamt och att det inte är attraktivt. Jag kan ha fel om detta, fill me gärna in i kommentarsfältet i så fall. Jag tänkte börja med att tala om hälsoaspekten.
Vi kan komma överens om att människor som väger 500 kilo (och inte är 10 meter långa) inte är hälsosamma. Vad jag däremot inte tänker enas med många andra om är vilka samhällskostnader tjocka människor orsakar. Många tycks tro att tjockma = kostar samhället MASSOR AV SVENSKA PENGAR! Men det är i själva verket inte alls särskilt många överviktiga som är i så dåligt fysiskt skick att de behöver gå till en läkare och bli bekostade av era kära små skattekronor. Det är människor i extrema fall som behöver sådan hjälp på riktigt, och de är inte på något sätt i majoritet. Jag tänker mig att det går kanske ett extremfall på hundra vanliga tjockisar. Så alla dessa andra 99 tjockisar som inte går på läkarkontroller relaterade till sin övervikt (och därmed inte roffar åt sig era kära små skattekronor), varför kan inte de bara få leva och verka precis som alla andra? Varför måste övervikt vara något skambelagt och fel och förknippat med dålig hälsa när det inte alls behöver vara så? Det finns smala som äter dåligt och aldrig tränar, precis som det finns tjocka som äter bra och tränar regelbundet. Hälsa har väldigt sällan med vikt att göra. Precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg är god hälsa bra mycket mer än vad människor generellt tror och det är hälsosamt att vara lycklig.
Förutom den snedvridna hälsoaspekten av övervikt så finns det en bild av överviktiga som något oattraktivt och fult. Var kommer den bilden ifrån tror ni? Tror ni att från den sekund ni ploppade ut ur er moders vagina infann sig denna inställning till överviktiga personer? Eller tror ni att genom er uppväxt och att studera omvärlden, skapade ni den här bilden utifrån samhällets rådande normer och ideal? För genom den nedvärderande bilden ni har av tjocka personer applicerar ni detta på er själva och får ångest när ni själva innehar symptom (celluliter, daller, siffror på vågen) som dessa personer har. Det är samhället som har gjort att den här bilden av överviktiga människor existerar, och så otroligt många tar del av det genom något som kallas för fat shaming.
Fat shaming handlar i grund och botten om att skambelägga tjocka för att de är tjocka. Fat shaming handlar om att anse att andras kroppar inte är deras egna business utan att de är till för andra att ha en åsikt att yttra sig offentligt om. Fat shaming handlar om att inte respektera andra människor. Fat shaming handlar om att folk tror att skuldbeläggning är sättet att gå till för förändring.
Det handlar inte egentligen om att ändra bilden av tjocka personer till något attraktivt, utan det handlar om att inte lägga vikt (no pun intended) vid utseende över huvudtaget. Det spelar liksom ingen roll om man är tjock och ful, MAN ÄR LIKA MYCKET VANLIG JÄVLA MÄNNISKA FÖR DET! Jag önskar bara att folk kunde sluta med att få attributen "tjock" och "ful" till något dåligt och negativt. Ändra attityden från "Åh, jag är så tjock..." till "Ja, jag är tjock, precis som att du där har blont hår och du där har bruna ögon". Att vara tjock är bara ett adjektiv för att beskriva ett utseende. Det ska varken vara positivt eller negativt laddat. Det bara är så det är.
Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om utseende och hur otroligt banalt det är egentligen, men jag går runt med en hjälplöshet att det är förgäves och att jag ändå inte kan påverka. Min enda önskan är bara att folk kunde ta till sig det här och analysera sina egna tankar och beteende i relation till hur vi ser på andras kroppar. Jag är verkligen inget helgon själv, om ni visste vilken fruktansvärt syn jag har haft på människor och att till och med jag idag kan tänka elaka tankar och få bita mig i tungan tills jag kommer på hur jävla dum i huvudet jag är. Det är något vi måste jobba med hela tiden tills vi har ändrat människosynen helt. Jag tror vi blir bra mycket mer gladare och säkra på oss själva då med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar