Ursäkta mig, men Prideparaden är så jävla sjuk

Det är svårt att kritisera Priderörelsen utan att låta som någon antihomosexuell sverigedemokrat, men för mig är det viktigt att förklara att det inte är tanken bakom som jag är skeptisk mot, utan att det faktiskt måste existera. Jag fick en inbjudan till att deltaga i Eskilstuna Spring Pride tillsammans med studentkåren för Mälardalens Högskola. I deltagandet innegick bland annat att titta på den stora paraden genom stan den dagen. Och jag kan inte låta bli att tycka att en sådan parad är helt sinnes. Jag skulle vilja säga precis som Kakan Hermansson: "jag tycker att det är sjukt att den heterosexuella normen och allmänheten ska få agera åskådare och titta på galenskapandet som sker i vår hbtq-familj". Här ska alltså vi vanliga människor stå och titta på när människor som avviker från normen visar upp sig och skojar till det? Och vi ska stå och hurra och heja och verkligen lyfta fram att NI ÄR ANNORLUNDA OCH DET ÄR SÅ COOLT!

Jag är inget gayhatande as, tvärtom. Jag tycker att det är sjukt att heteronormen FORTFARANDE tvåtusenfuckingtretton är så stark att vi behöver Prideparader för att hylla personer som avviker från den. För att de personerna FORTFARANDE diskrimineras och ses ner på. Det är där problemet ligger. Sedan tycker jag att det är jättebra att ha föreläsningar och seminarium om HBTQ i anslutning till Pridedagarna, men jag önskar att fokuset flyttades mer till detta än att det skojiga och festliga. För det finns ett allvar i att heteronormen är så pass stark och att personer som avviker från den ses som annorlunda. Jag vill att alla 365 dagar dagar om året ska vara allas. Homosexuellas, heterosexuellas, transexuellas, svartas, vitas, gulas, blåas, långas, kortas. I grund och botten är vi alla människor och det är det som är viktigast.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag vet att jag som heterosexuell inte på något sätt har tolkningsföreträde i den här frågan, men jag vill ändå säga att jag längtar till den dagen det har blivit så pass normalt och accepterat att vi inte längre behöver priderörelsen.

EDIT: Jag läste lite hastigt och slarvigt och inbjudan gällde att deltaga i paraden för att visa sin support för HBTQ. Jag har egentligen bara kännedom om Stockholms prideparad där bara exklusifva människor får delta och resten av oss vanliga personer står vid sidan av och tittar på, därför trodde jag att detta gällde även det. Vad gäller att deltaga själv vet jag inte riktigt vad jag tycker mer än jag nog skulle tycka att det var lite olustigt att vara en del av "cirkusen" (shit vad nedlåtande det där lät, jag menar cirkus på det sätt att en grupp människor visar upp sig, och en annan grupp människor tittar på och applåderar åt showen). Det finns en "vi och dem"-känsla och även om jag förstår att Pride är till för att "vi och dem" ska försvinna helt från samhället, så är jag osäker på om detta är rätt väg att gå.

Jag vill bara lägga mig ner och gråta

En av mina största sorger i livet är tanken på att så länge jag lever kommer denna planet att krylla av kompletta idioter som är alldeles för jävla dumma i huvudet för att förstå att jag alltid har rätt och att de bara borde hålla käften och ändra åsikt och därmed bli mer humana.

Det finns en anledning till varför det som händer i Husby sker och det stavas inte biologi

I Husby inträffade i går kväll och hela natten något som polisen rubricerar som våldsamt upplopp. Enligt media startade upploppet med bilbränder och stenkastning mot polis. Detta var även det enda som det rapporterades om under kvällen och natten i nyhetsmedia, medan privatpersoner på Twitter vittnade om en helt annan bild av händelseförloppet i orten som inkluderade polisbrutalitet i form av slag, batonger, hundar och nedlåtande kommentarer. Flera orginaltweets är borta och Twitterkonton som rapporterade om kravallerna är avaktiverade, mycket möjligt på grund av det hat och hot de fick mottaga från rasister hela kvällen igår.

Jag läser på Flashback att detta är typiskt muslimer, att dessa jävla invandrare har våld i blodet och aldrig kan vara tacksamma över att de minsann får mer pengar än våra svenska pensionärer, att detta kommer göra att Sverigedemokraterna växer sig starkare och jag blir så in i helvetes jävla förbannad att jag är sekunder från att sula in laptopen med all kraft i väggen, skrika tills lungorna går sönder och ge mig ut för att leta efter de här jävla asen som inte fattar att de själva är en del av problemet.

I vanlig jävla ordning har människor så förbannat svårt för att analysera och anklagar och skuldbelägger till höger och vänster utan att tänka efter ordentligt. Det verkar vara så jävla förekommande att bara se till händelser och uppkomna situationer och inte ifrågasätta orsakerna bakom dessa och jag blir SÅ JÄVLA PROVOCERAD av att det är VUXNA MÄNNISKOR som är så otroligt jävla korkade att de inte fattar att det är klassamhället och den ständiga segregationen som ligger bakom upploppen. Invandrare i förorten ses som andra klassens medborgare. Det är ingen som lyssnar på dem, det är ingen som ser dem, det är ingen som talar med dem. Det handlar om ett utanförskap orsakat av priviligerade människor som vänder ryggen till de underpriviligerade som ber om hjälp. Jag säger inte att bilbränder och stenkastning rättfärdigar någonting, jag säger bara att det inte är konstigt att det här sker med tanke på hur situationen ser ut. Får man aldrig sin röst hörd, blir man förminskad och ignorerad tar man till slut till alla medel som finns för att få synas och för att auktioriteter faktiskt ska lyssna. Det är då detta händer. Det handlar om ett missnöje mot polisens agerande förra veckan  Jag har alltid varit försiktig med att kritisera polisen och polisens agerande i vissa situationer men efter att ha legat uppe till tre inatt och följt hashtagen #Husby på Twitter känner jag sån otrolig svar tilltro till polisen som representanter för rättsväsendet. Det är helt sinnessjukt att ge sig på civila och barn, att skrämmas med hundar och att kalla människor för negrer och apor. Polisen i Sverige 2013.

Jag vill även spy galla över nyhetsmedia, era fega jävla kräk, som är lindade kring polisens lillfinger och gärna skriver om vandalismen och de polisskador som inträffade, men skiter i att skriva om orsakerna bakom eller att rapportera direkt från Husby utan tar all information från Twitter och vrider och vänder på sanningen för att det ska se bra ut. Antal nyhetsmedier som åkte ut till Husby i går kväll = noll. Antal nyhetsmedier som åkte till Saltsjöbaden när ett tåg hade kraschat in i ett hus = gissa.

Det är dags att lyssna på folket i förorten. Det är dags att ifrågasätta polisbrutaliteten. Det är dags att nyhetsmedier fördelar sina resurser på viktiga samhällsfrågor och problem. Upp till kamp.

Det finns en sanning i att skämtsamt säga: "Jag har ju faktiskt varit och tränat idag, så nu kan jag få unna mig"

Jag vill spinna vidare på det här med kroppar, inställning och mat för allting hör ihop och allting påverkar varandra, även om vi inte riktigt förstår det.

Jag vill skriva om ätstört beteende och ätstörningar handlar faktiskt bara inte om anorexi och bulimi och extrema fall, utan jag vill skriva om ätstörda beteenden som handlar om all osund relation till mat som majoriteten av alla tjejer jag känner har, även om de själva inte vet om det. Jag tror att mycket handlar om vår uppväxt och hur vi har lärt oss om mat, så vi tycker inte att det är konstigt när vi får ångest över det vi stoppar i oss. Det är som om det vore naturligt för oss. Vi tycker inte att det är konstigt att räkna kalorier eller undvika att äta olika saker relaterat till kaloriintag, även om vi skulle VILJA. Och det finns en sanning i att skämtsamt säga: "Jag har ju faktiskt varit och tränat idag, så nu kan jag få unna mig" för NÅDE DEN SOM STOPPAR I SIG EN ENDA KALORI MER ÄN VAD KROPPEN HAR FÖRBRUKAT! Det ÄR ett ätstört beteende att inte kunna äta mat utan att få dåligt samvete och ångest om man inte känner att man har "gjort sig förtjänt" av det, till exempel genom att först ha förbrukat kalorier på gymmet och sedan "få" äta. Det må komma ut som ett skämt men sanningen är att det är så jävla många tjejer som tänker såhär och inte fattar hur sjukt det är.

Min mamma är den mest hälsosamma och sunda personen jag känner. Varje dag går hon minst en timme med stavar, om hon inte dansar genom skogen lyssnandes på musik eller hoppar upp och ner på sin yogaboll. Varje dag äter hon det vi klassar för onyttigt, i små mängder förvisso, men hon gör det utan en enda tanke på att det är för att hon har förbrukat kalorier tidigare eller att hon kanske skulle förstöra sin träning. Hon äter för att hon tycker att det är gott och hon njuter av att kunna göra det. Min mamma är lycklig 364 dagar om året och varje sommar åker hon på semester till Finland och när hon kommer hem har hon gått upp tre kilo men hon är så glad för att hon har njutit av ledighet med släkt, vänner, god mat, solande, badande och läsande. Min mamma har lite hull på magen som aldrig kommer att gå bort men hon bryr sig inte för hon trivs med livet ändå och gör saker som gör henne glad och som tillfredsställer hennes behov. Min mamma är en riktig livsnjutare och jag önskar att alla kunde ta efter hennes sunda inställning till livet. Vi måste öppna upp ögonen och inse att det vi håller på med inte är sunt och även om det finns ett antagande om att någonting skulle vara nyttigt och hälsosamt, är vi egentligen bara förblindade av den ångest och lärdom vi fått av mat och inbillar oss det. Vi behöver äta för att överleva och må bra, varför skulle vi då istället låta mat fördärva oss?

Kan vi inte bara skita i folks utseenden över huvudtaget?

Det är ju faktiskt inte bara tjocka som har "fel utseende" utan folk i allmänhet är väldigt glada i att kommentera spinkiga ben, stora näsor, finnar, fet hy, flottigt hår och hängpattar. Kan vi inte bara låta detta existera och ha som personlig åsikt att det är fult utan att lägga någon som helst värdering i det?

Fat shaming och sånt skit

Jag kommer nog aldrig begripa mig på att av alla "åkommor" en människa kan dra på sig (sjukdomar, synskador, hörselskador, lemlästning ja ni fattar) så är skräcken för att bli TJOCK den allra största. Det känns som att nästan alla tjejer jag känner hellre hade sågat av lilltån med en rostig kniv, än att bli tjocka. FÖR ÄR MAN TJOCK DÖR MAN JU ALLTID I FÖRTID! Eller hur är det nu..?

Okej, om jag skulle gå runt och fråga kvinnor varför de inte vill bli tjocka tror jag att de främsta anledningarna skulle vara att det inte är hälsosamt och att det inte är attraktivt. Jag kan ha fel om detta, fill me  gärna in i kommentarsfältet i så fall. Jag tänkte börja med att tala om hälsoaspekten.

Vi kan komma överens om att människor som väger 500 kilo (och inte är 10 meter långa) inte är hälsosamma. Vad jag däremot inte tänker enas med många andra om är vilka samhällskostnader tjocka människor orsakar. Många tycks tro att tjockma = kostar samhället MASSOR AV SVENSKA PENGAR! Men det är i själva verket inte alls särskilt många överviktiga som är i så dåligt fysiskt skick att de behöver gå till en läkare och bli bekostade av era kära små skattekronor. Det är människor i extrema fall som behöver sådan hjälp på riktigt, och de är inte på något sätt i majoritet. Jag tänker mig att det går kanske ett extremfall på hundra vanliga tjockisar. Så alla dessa andra 99 tjockisar som inte går på läkarkontroller relaterade till sin övervikt (och därmed inte roffar åt sig era kära små skattekronor), varför kan inte de bara få leva och verka precis som alla andra? Varför måste övervikt vara något skambelagt och fel och förknippat med dålig hälsa när det inte alls behöver vara så? Det finns smala som äter dåligt och aldrig tränar, precis som det finns tjocka som äter bra och tränar regelbundet. Hälsa har väldigt sällan med vikt att göra. Precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg är god hälsa bra mycket mer än vad människor generellt tror och det är hälsosamt att vara lycklig.

Förutom den snedvridna hälsoaspekten av övervikt så finns det en bild av överviktiga som något oattraktivt och fult. Var kommer den bilden ifrån tror ni? Tror ni att från den sekund ni ploppade ut ur er moders vagina infann sig denna inställning till överviktiga personer? Eller tror ni att genom er uppväxt och att studera omvärlden, skapade ni den här bilden utifrån samhällets rådande normer och ideal?  För genom den nedvärderande bilden ni har av tjocka personer applicerar ni detta på er själva och får ångest när ni själva innehar symptom (celluliter, daller, siffror på vågen) som dessa personer har. Det är samhället som har gjort att den här bilden av överviktiga människor existerar, och så otroligt många tar del av det genom något som kallas för fat shaming.

Fat shaming handlar i grund och botten om att skambelägga tjocka för att de är tjocka. Fat shaming handlar om att anse att andras kroppar inte är deras egna business utan att de är till för andra att ha en åsikt att yttra sig offentligt om. Fat shaming handlar om att inte respektera andra människor. Fat shaming handlar om att folk tror att skuldbeläggning är sättet att gå till för förändring.

Det handlar inte egentligen om att ändra bilden av tjocka personer till något attraktivt, utan det handlar om att  inte lägga vikt (no pun intended) vid utseende över huvudtaget. Det spelar liksom ingen roll om man är tjock och ful, MAN ÄR LIKA MYCKET VANLIG JÄVLA MÄNNISKA FÖR DET! Jag önskar bara att folk kunde sluta med att få attributen "tjock" och "ful" till något dåligt och negativt. Ändra attityden från "Åh, jag är så tjock..." till "Ja, jag är tjock, precis som att du där har blont hår och du där har bruna ögon". Att vara tjock är bara ett adjektiv för att beskriva ett utseende. Det ska varken vara positivt eller negativt laddat. Det bara är så det är.

Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om utseende och hur otroligt banalt det är egentligen, men jag går runt med en hjälplöshet att det är förgäves och att jag ändå inte kan påverka. Min enda önskan är bara att folk kunde ta till sig det här och analysera sina egna tankar och beteende i relation till hur vi ser på andras kroppar. Jag är verkligen inget helgon själv, om ni visste vilken fruktansvärt syn jag har haft på människor och att till och med jag idag kan tänka elaka tankar och få bita mig i tungan tills jag kommer på hur jävla dum i huvudet jag är. Det är något vi måste jobba med hela tiden tills vi har ändrat människosynen helt. Jag tror vi blir bra mycket mer gladare och säkra på oss själva då med.

Sluta hata era kroppar, tjejer!

Tänk en stund på vilka relationer i livet som gör er glada och lyckliga. De närmsta och bästa relationerna en människa kan ha tordes vara med med vänner, familj och partners. Vad är det med människorna i dessa relationer som gör att ni älskar och bryr er om dem? Är det för att de är omtänksamma? För att de får dig att skratta? För att de får dig att känna dig trygg?

Eller är det för att de har snygga kroppar utan celluliter, valkar, extrakilon, bristningar, gäddhäng och dallriga lår?

Varenda år är det samma visa. Det är dags att komma i form till sommaren och det innebär gymkort och självsvält och fan och hans moster för att kunna visa upp en felfri kropp på beachen. Vi bryr oss inte om det som är viktigt i livet utan vi lägger ner otaliga timmar på något otroligt osunt. Självhat. För det är precis vad det är när det handlar om att inte kunna acceptera och bli vän med sin kropps yttre i dess nuvarande skick. För vem gör vi det här? Är det så viktigt för oss vad andra människor tycker om våra utseenden att vi struntar i oss själva och vår egen hälsa för att se bra ut?

Det verkar finnas en generell uppfattning om att hälsa är synonymt med träning, frukt och grönt men det är även en generell missuppfattning. Hälsa är mycket mer än vad vågen säger. En bra hälsa är att äta god och näringsrik mat. En bra hälsa är att sitta på en uteservering i solen med och dricka vin tillsammans med sina vänner. En bra hälsa är att utöva sina hobbies. En bra hälsa är att bjuda över bästa kompisen på filmkväll och skratta så mycket att man får ont i magen.

Det är hälsosamt att göra saker som gör en lycklig.

Om ni inte har de relationerna ni har på grund av personernas utseende, vad får då er att tro att era vänner, familj och partners lägger någon värdering i hur NI ser ut?

Jag vet många fantastiska människor som gömmer sig bakom en vägg av självhat och låter sig själva begränsas på grund av något så dumt som sina utseende. Jag har varit den personen under merparten av mitt liv, tills jag en dag fick nog och insåg att det gör inte mig till en lyckligare människa att få ångest över hur jag ser ut. Hur dumt är inte det, egentligen?

En kropp kan göra helt fantastiska saker och det som finns på insidan, psyket, är ännu mer fascinerande. Så varför lägga tid och energi på att fokusera på form mer än funktion?

Jag har aldrig varit tjockare än jag är idag, samtidigt som jag aldrig har varit omringad av så många fantastiska vänner och bekanta som jag är just nu. Allt på grund av att jag vågade riva ner väggen av självhat och visa folk vem jag verkligen var. En helt jävla asgrym person helt enkelt.

Det här inlägget innehåller en del frågor. Jag önskar bara att ni kunde stanna upp och fundera på dessa frågor för er själva. Varför är det så viktigt att ha en "snygg" kropp? Och vad är det med den snygga kroppen som gör er lyckligare?

Då var det dags igen

Jag vill börja min nystartade blogg med att citera mig själv från en tidigare blogg.

"Jag, däremot, hatar att blogga. Jag gör verkligen det. Finns inget jag föraktar mer än att både läsa och skriva skit som: "Idag har jag...". Det räcker med de tre orden och sen blinkar det rött i huvudet samtidigt som texten "Who. Gives. A. Flying. FUCK?" rullar förbi näthinnan."

Men nu är jag alltså här igen. Skillnaden på mitt gamla naiva jag och mitt nya kloka och förståndiga jag är att jag tänkte använda den här bloggen som något jag kan använda mig av när jag vill ge utlopp för mina tankar och känslor gällande olika samhällsproblem som intresserar och engagerar mig. Till exempel hur vi ska göra för att en gång för alla bli kvitt de där jävla judarna.

Näääääää! *kjamaj alla judaj*

Denna blogg kommer handla mycket om feminism, och i och med det kommer jag skriva mycket om genusfrågor, normer och ideal, men förvänta er inget mindre än en och en annan dos av antirasistisk propaganda också. Just nu sitter jag mest på Twitter och hatar världen, så detta är tänkt som ett ställe där jag kan gå lite djupare i viktiga frågor, och framförallt hoppas jag på att få upplysa och intressera andra personer. Jag ville inte bara existera i kommentarsfält på bloggar om genus och feminism som jag läser, utan jag ville ha något eget där jag också får skriva och finnas PÅ RIKTIGT. (Samt få bekräftelse på att jag gör något bra förstås, annars är det ju inte värt det)

Låt er inte skrämmas av min mysiga header. Fingret är tillägnat patriarkatet och "nej, håll käften" är ett utmärkt svar till alla de som någon gång uttrycker sig om hur andra människor är och ska vara.

Hoppas jag lyckas omvända er till rabiatfeminazguls så går vi tillsammans ut och rycker av snoppar på karlar på stan sen.

HEJ!