Det finns en sanning i att skämtsamt säga: "Jag har ju faktiskt varit och tränat idag, så nu kan jag få unna mig"

Jag vill spinna vidare på det här med kroppar, inställning och mat för allting hör ihop och allting påverkar varandra, även om vi inte riktigt förstår det.

Jag vill skriva om ätstört beteende och ätstörningar handlar faktiskt bara inte om anorexi och bulimi och extrema fall, utan jag vill skriva om ätstörda beteenden som handlar om all osund relation till mat som majoriteten av alla tjejer jag känner har, även om de själva inte vet om det. Jag tror att mycket handlar om vår uppväxt och hur vi har lärt oss om mat, så vi tycker inte att det är konstigt när vi får ångest över det vi stoppar i oss. Det är som om det vore naturligt för oss. Vi tycker inte att det är konstigt att räkna kalorier eller undvika att äta olika saker relaterat till kaloriintag, även om vi skulle VILJA. Och det finns en sanning i att skämtsamt säga: "Jag har ju faktiskt varit och tränat idag, så nu kan jag få unna mig" för NÅDE DEN SOM STOPPAR I SIG EN ENDA KALORI MER ÄN VAD KROPPEN HAR FÖRBRUKAT! Det ÄR ett ätstört beteende att inte kunna äta mat utan att få dåligt samvete och ångest om man inte känner att man har "gjort sig förtjänt" av det, till exempel genom att först ha förbrukat kalorier på gymmet och sedan "få" äta. Det må komma ut som ett skämt men sanningen är att det är så jävla många tjejer som tänker såhär och inte fattar hur sjukt det är.

Min mamma är den mest hälsosamma och sunda personen jag känner. Varje dag går hon minst en timme med stavar, om hon inte dansar genom skogen lyssnandes på musik eller hoppar upp och ner på sin yogaboll. Varje dag äter hon det vi klassar för onyttigt, i små mängder förvisso, men hon gör det utan en enda tanke på att det är för att hon har förbrukat kalorier tidigare eller att hon kanske skulle förstöra sin träning. Hon äter för att hon tycker att det är gott och hon njuter av att kunna göra det. Min mamma är lycklig 364 dagar om året och varje sommar åker hon på semester till Finland och när hon kommer hem har hon gått upp tre kilo men hon är så glad för att hon har njutit av ledighet med släkt, vänner, god mat, solande, badande och läsande. Min mamma har lite hull på magen som aldrig kommer att gå bort men hon bryr sig inte för hon trivs med livet ändå och gör saker som gör henne glad och som tillfredsställer hennes behov. Min mamma är en riktig livsnjutare och jag önskar att alla kunde ta efter hennes sunda inställning till livet. Vi måste öppna upp ögonen och inse att det vi håller på med inte är sunt och även om det finns ett antagande om att någonting skulle vara nyttigt och hälsosamt, är vi egentligen bara förblindade av den ångest och lärdom vi fått av mat och inbillar oss det. Vi behöver äta för att överleva och må bra, varför skulle vi då istället låta mat fördärva oss?