Jag vet inte var vi är på väg men jag vill inte följa med

Måndagen den 15 september. Det är dagen efter valet och jag ligger i sängen, klappar min katt och känner mig långt ifrån sugen på att möta världen utanför. Fredrik Reinfeldt har idag lämnat in sin avskedsansökan till riksdagens talman. Stefan Löfven har precis meddelat att han inte tänker bilda regering med Vänsterpartiet. Jimmie Åkesson är partiledare för Sveriges idag tredje största parti, Sverigedemokraterna.

Den minimala glädjen som infann sig igår över att det äntligen blir regeringsskifte är idag totalt bortblåst och jag känner att Alliansen lika gärna hade kunnat sitta kvar då ett samarbete över blockgränserna som utesluter V inte kommer gynna socialismen för fem öre. Jag har full förståelse för problematiken i det parlamentariska läget som har uppkommit och att drömmen om en majoritetsregering med ett rödgrönrosa styre är totalt krossad, men jag kan inte låta bli att vara orolig för vad som kommer att ske i framtiden. Jag tycker att det är viktigt att beröva SD på vågmästarrollen och isolera dem från inflytande, trots att det finns åsikter om att det är ett hot mot demokratin. Men vet ni vad? Det fanns en gång i tiden ett parti i Tyskland som vid valet 1928 fick 2,6 procent av rösterna. Två år senare hade partiet vuxit till 18,3 procent och fyra år efter det första valet hade partiet växt från 2,6 till 37,3. Vad de gick till val på? Ptja, bland annat alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter och en omfattande utbyggnad av äldreomsorgen, men också att neka vissa människor medborgarskap och rätt att bo och leva i Tyskland. Påminner det er om någonting? Nu jämför jag inte Sverigedemokraterna med Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, men jag vill verkligen betona vikten av att vi aldrig någonsin får glömma att allt som Hitler gjorde i Tyskland var lagligt.

Det finns personer som påstår att Sverigedemokraterna inte är farliga och att drevet mot partiet är överdrivet och onödigt och det är oftast personer som inte direkt påverkas av SD's politik som är av den åsikten. För drabbas en inte, behöver en ju inte bry sig, eller hur är det nu? Jag kanske får vara glad över att jag hade turen att födas i det här landet, enligt SD gör den turen att jag har fler rättigheter än många andra människor på jorden. Däremot känns det väldigt tråkigt att tänka på att om SD växer sig ännu större kan jag förlora rätten till min egen kropp i och med att de vill inskränka den fria aborträtten, jag inte skulle få adoptera om jag var i en samkönad relation samt att jag på grund av mitt biologiska kön skulle ha andra förutsättningar och förmåga att se på saker från ett perspektiv som skiljer sig från personer av det andra biologiska könet. Sverigedemokraterna för nämligen en politik som inte bara missgynnar rasifierade och människor som inte fötts i Sverige, att de växer är även en direkt fara för kvinnor och HBTQ-personer. Jag tror inte att alla som röstar på Sverigedemokraterna håller med varje partipunkt, men vi ska vara väl medvetna om att det här är ett parti som växer sig starkare och breder ut sig mer än något annat och det kan bli riktigt illa om vi inte sätter stopp för det. Historien får inte upprepa sig.

Jag läser berättelser av de allra mest utsatta människorna på Twitter. De som får hot av sexuell karaktär, död, våld. De som har en klump i magen varje gång de rör sig i det offentliga för de vet mycket väl om att rasisterna kan se dem, men de kan inte se rasisterna. Och mitt i allt det här måste jag stanna upp och fråga mig själv när vi slutade bry oss om varandra? Att Alliansens åtta år vid makten har kunnat leda till SD's framfart i och med ökade klassklyftor och nedmontering av skyddsnät som gjort människor oroliga är inte förvånande. Att Fredrik Reinfeldt går ut en månad innan valet och säger att välfärden står på spel när vi måste öppna våra hjärtan för kommande flyktingströmmar gör inget annat än att spä på folks desperation och rädsla och därmed direkt gynna Sverigedemokraterna. Det finns nämligen en syn på att vi som är födda här har per automatik rätt att få ha det lite bättre. Att vi inte kan dela med oss till de som inte har någonting för då kommer vi att få det lite lite sämre, och det vill vi inte gå med på. Även politiken Alliansen har fört i åtta år har handlat om att individen ska få det bättre och att individen ska utvecklas och en stor del av fokuset i dagens samhälle läggs på just självförverkligande. Att som socialist leva i ett samhälle där den bilden genomsyrar nästan allting är en daglig kamp och jag är övertygad om att det är den ökade individualiseringen som gör att vi har slutat bry oss om att ta hand om varandra och att vi ser varandra som fria individer som kan göra fria val och inte som människor som tillhör olika grupper med olika stora förutsättningar för maktinflytade, på grund av normer, fördomar och förtryck. Att medmänsklighet och solidaritet inte är en självklarhet i det landet jag bor i skrämmer mig, men jag kommer aldrig sluta kämpa för ett samhälle där vi är jämställda och jämlika och att frigörelsen av grupper från strukturellt förtryck alltid kommer föra den enskilde individens personliga framgång både ekonomiskt och maktmässigt.

Det är måndagen den 15 september. Kampen fortsätter.

Till dig som ännu inte har bestämt dig för vad du ska rösta på i valet. Jag vill att du läser det här.

Att bo och leva i ett demokratiskt land är få förunnat. Demokratin gör det möjligt för oss att vara med och påverka och bestämma hur vi vill ha det för oss själva och våra medmänniskor i landet. Innan 2010 var Sverige utnämnt till världens mest demokratiska land. Efter valet i september samma år sjönk Sverige till en fjärde plats. En av anledningarna till detta var den växande främlingsfientligheten som i sin tur gjorde att Sverigedemokraterna kunde ta plats i riksdagen där de nu har suttit i fyra år och kommer med all största sannolikhet växa sig större och ta ännu mer plats och makt.

Jag skriver det här för att jag vill verkligen att alla människor ska förstå hur viktigt det är att ta ställning. Tar vi inte ställning mot orättvisor och förtryck kommer det bara att bli värre. Vi vet alla hur det gick för de nazistiska partierna i EU-valet. Vi måste börja bry oss och agera och det viktigaste vi kan göra för att påverka är att rösta. Över 20 procent av alla unga mellan 18 och 29 år röstar inte. Kanske tycker de inte att det är viktigt, att deras röst inte skulle spela någon roll, att de inte riktigt har koll på vad de olika partierna står för, att alla är "typ likadana" och att det skulle ta för lång tid att gå igenom alla partiers partiprogram för att bilda sig en uppfattning. Trots det är de allra flesta övertygade om att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti som missgynnar människor och det är de människorna jag vill nå nu. För det finns en direkt motpol till Sverigedemokraterna. Ett parti som lägger en enorm fokus på att arbeta mot rasism och nazism och trycker på hur viktigt det är göra fler människor medvetna om hur rasismen påverkar oss i vardagen i skolan, på arbetet, på fritiden och hur diskriminering mot rasifierade ter sig och hur normer skapas efter just detta. Det partiet är Feministiskt Initiativ. Många som inte har läst om vad FI står för har fördomar om att det är ett manshatarparti, att det kommer införas mansskatt om FI kommer in i riksdagen, att militanta rabiatfeminister organiserar sig och smyger runt på natten och rycker snoppen av män, att FI vill skapa ett matriarkat. Inget av det stämmer. FI vill att vi ska leva i ett samhälle där alla är välkomna att leva som de är eller vill vara, utan att bli utsatta för diskriminering, hot och våld. FI's politik är SD's raka motsats. Gång på gång har vi sett högt uppsatta sverigedemokrater som uttalat sig negativt om rasifierade, kvinnor och HBTQ-personer. Feministiskt Initiativ vill arbeta för att stärka dessa gruppers rätt till likvärdig existens i samhället och utmana normer som gör att vissa grupper ställer sig över andra och skapar en maktordning som kan få förödande konsekvenser för människor.

Jag är glad att jag hade turen att födas i ett land där jag kan vara med och påverka hur vi ska ha det, och jag är glad att jag är öppen och sympatisk så jag kan se andra människor och inte enbart bilda mig en uppfattning om saker på grund av min egen världsbild som utgår från mig som individ. 

Demokratin gör det möjligt för oss att rösta på precis det vi vill, och det ska vi vara glada över. Men när ni går till vallokalerna under den kommande veckan vill jag att ni har i åtanke att en röst på Feministiskt Initiativ är en röst mot Sverigedemokraterna. Rasismen får aldrig någonsin vinna över medmänskligheten.

Amanda Hackney, den tjocka tjejen som dansar och uppmärksammas på Facebook.

De senaste dagarna har mitt flöde fyllts av filmer på en dansande tjock tjej som heter Amanda Hackney. De visas på mitt flöde eftersom att jag har Facebookvänner som taggar vänner i filmens kommentarsfält. Syftet med detta är roas och skratta åt Amanda. Varför? Är det för att hon dansar fult eller roligt? Nej, jag skulle vilja påstå att filmerna inte hade blivit så spridda om hon var en normalviktig person som dansade, då hennes dans inte är utmärkande på något sätt. Det som är utmärkande med filmerna är att Amanda Hackney är tjock och det är roligt att en tjockis dansar. Känner ni igen er? Att ni tycker att det är lite småkul att se fettet dallra på en tjock person som dansar? Problemet är att det är många som tycker att det är roligt och det gör att tjocka personer inte tillåts vara på samma sätt som smala. Smala personer tillåts att dansa, precis som att smala personer tillåts att äta skräpmat, utan att riskera att bli förlöjligade, utpekade eller hånade. Tjocka personer har inte samma tillåtelse och det visar sig aldrig så tydligt som när filmer på en glad och dansande Amanda Hackney delas på grund av att hon är tjock och att det är roligt.

Jag är övertygad om att Amanda Hackney har bättre självförtroende än 90 % av alla som kommenterar hennes filmer och jag blir glad av att se henne i sitt esse när hon dansar, för jag tror att det är något hon verkligen tycker om och mår bra över. Jag bara undrar hur man kan tycka att det är legitimt att kommentera för att håna en annan människa. En vanlig människa med egna känslor, tankar och funderingar som sitter på andra sidan skärmen och förstår i allra högsta grad att folk skrattar åt henne. Om ni verkligen tycker att det är så roligt att se fett dallra, kan ni inte sitta och småfnissa för er själva och låta bli att dela med er till andra som i sin tur skulle kunna fortsätta skratta och håna? Ni vill väl ändå inte vara mobbare?

Tänk om det finns fler tjocka tjejer där ute som ser på Amanda Hackneys filmer och inspireras till att själva våga mer och visa sig som de är. Hur tror ni att de påverkas av allt hat och hån Amanda får? Hur stora tror ni att deras chanser att våga göra något är när de förstår att om de gör samma sak kommer folk att skratta och peka på dem med? Alltså det är 2014 och nu är det fan dags att låta tjocka personer få finnas på samma villkor som smala.

Skärp er.