Ibland känner jag att jag verkligen hatar män. Det sticker i ögonen på folk och verkar vara ett stort problem för många, främst män förstås. Om jag säger att jag hatar män, betyder inte det att jag ständigt går runt som ett åskmoln av ilska och håller på att explodera av mansförakt. Det betyder bara att jag för kanske tredje gången på en vecka läser om ett våldtäktsmål där förövaren friats för att han "trodde att hon var över 15 år för att hon hade en välutvecklad kropp" eller "inte förstod att hon inte ville". Det betyder bara att jag läst för många kommentarsfält till krönikor och insändare som osar sexism och rasism. Det betyder bara att jag om och om igen läser om vuxna män som ger sig på och hatar och hotar en 17-årig tjej som står upp mot orättvisor i samhället. Det betyder bara att jag precis chattat med tjejer genom tjejjouren som är lite ledsna, och berättar om helgen då en killkompis förgrep sig på dem, trots att de sa nej och gjorde motstånd, men eftersom att de hade druckit får de väl skylla sig lite själva, eller?
När det här händer och ilskan väcks inom mig, då känner jag att jag verkligen avskyr män, killar, pojkar. För att de gör kvinnor, tjejer och flickor så enormt utsatta. Det som är svårt för många att förstå är att det inte betyder att jag hatar varenda man, kille och pojke som finns. Det betyder inte att jag hatar den 3-årige pojke som älskar att leka med dockor på förskolan, men som i den rådande machokulturen hemma uppmanas att istället leka med bilar och lego, "som pojkar ska göra". Det betyder inte att jag hatar den 7-årige pojken som önskar sig en Frozenklänning i julklapp men som istället får en mörkblå skjorta för att killar enligt machokulturen inte kan ha klänning. Det betyder inte att jag hatar den 15-årige kille som är väldigt blyg och försiktig, men som inte vågar säga nej när han blir inföst i ett rum med en tjej på en fest, för att han har lärt sig av machokulturen att killar ska alltid vilja, alltid vara kåta och alltid ta tillfälle i akt när det erbjuds. Trots att han egentligen inte vill. Det betyder inte att jag hatar den 19-årige kille som precis tagit studenten och drömmer om att bli förskollärare, men av machokulturen vet han att han kommer bli retad av kompisar för att han vill ha ett tjejjobb och inte ett riktigt jobb. Det betyder inte att jag hatar den 30-årige man som lider av psykisk ohälsa, men som inte vågar söka hjälp eller prata med någon, för machokulturen har lärt honom att män ska vara starka och tuffa och är du inte det, så är du ingen man. Det betyder inte att jag hatar den 50-årige man som är en av 800.000 män i Sverige som saknar en nära vän, för att machokulturen har lärt honom att det är bögigt och därmed fel att kunna visa känslor och svagheter i en nära relation med andra män. Så när hans fru hastigt går bort är han helt ensam och har ingen axel att gråta ut mot.
När jag känner att jag hatar män, då hatar jag inte dessa personer. Jag hatar män som göder machokulturen i patriarkatet med sitt förakt mot allt som ses som feminint. Det förakt som inte bara drabbar kvinnor genom sexism och sexualiserat våld, utan även män som inte lever upp till de normer som förväntas av dem i en machokultur. När jag känner att jag hatar män, undrar jag om män ändå inte hatar män lite mer. Det verkar trots allt som att en stor del av män inte tror att andra män kan vara annat än kåta monster som inte kan hejda sin sexualitet när testosteronet börjar pumpa i kroppen. Varför skulle de annars mena på att ”hon bad om det” eller ”hon får skylla sig själv” för att ”hon borde ha vetat bättre”? När jag känner att jag hatar män, tänker jag på att 98 % av allt sexuellt våld utövas av män, cirka 100 våldtäkter begås varje dag enligt uppskattningar av BRÅ och att var femte kvinna någon gång har blivit utsatt för allvarligt sexuellt våld.
Nästa gång jag säger att jag hatar män, så vet ni vilka och varför. Not all men, but yes all women.
