Internationella Mansplainardagen

Idag klickade jag olyckligtvis mig in på något slags blogginlägg om Internationella Mansdagen där det mycket klart och tydligt stod varför den här dagen behövs. Jag önskar av hela mitt hjärta att inlägget handlade om att problematisera mansrollen utifrån en patriarkal machokultur, att hierarkin inom gruppen män synliggjordes och att privilegium och förtryck inom gruppen pekades ut, analyserades och kunde öka förståelsen för olika människors utsatthet. Men det jag läste fick mig att gå igenom alla negativa känslostadier en människa kan uppleva.

Hela poängen med blogginlägget är att basha feminismen som är roten till allt ont och som bidrar till att män som grupp är utsatt. I inlägget står det att misandri, alltså mansförakt, i medier är accepterat och det visar sig genom krönikor och debattartiklar där kvinnor med makt får sprida sitt hat skriva att de hatar män. Det står även att många viktiga frågor görs till kvinnofrågor trots att de statistiskt sett drabbar män mer än kvinnor. Exempel som inlägget ger är näthat, partnervåld och psykisk ohälsa. Detta går egentligen att diskutera i det oändliga men självklart ligger det en sanning bakom påståendet. Jag skulle aldrig förneka att män drabbas av näthat, partnervåld och psykisk ohälsa eller att det är ickeproblem som ska viftas bort. Men låt oss gå igenom och generalisera hur dessa utsattheter ter sig i uttryck hos både män och kvinnor. Vill innan bara påpeka att det är direkt farligt att komma med påståenden som "men jag gör så, alltså är det inte si" och på så sätt utgå från ett individperspektiv när jag nu ska skriva om hur det är strukturellt.

Näthat drabbar både män och kvinnor och jag känner nog ingen feminist som heller förnekar att detta även drabbar män. När människor kan ta skydd bakom en skärm kan de allra vidrigaste sakerna yttras utan konsekvenser, och det utnyttjas till fullt både från män och kvinnor, mot män och kvinnor. Hur detta yttrar sig ser dock olika ut. Det är sällan varken en man eller en kvinna utsätter en annan man för hot om sexuellt våld. Män kan hota andra män om fysiskt våld (manligt med våld vet vi ju) men även förolämpa män på det värsta tänkbara sättet, nämligen att antingen anspela på att män är kvinnor (fjollor, kärringar) eller homosexuella (jävla bög). Både män och kvinnor utsätter kvinnor för könsbundna kränkningar (fitta, hora, slampa) och kvinnor utsätts i alldeles för hög grad av hot om sexuellt våld av män. Jag vet inte hur det är med er men jag blir hellre kallad för en dum jävla kärring än att få hot om sexualiserat våld. Jag är inte rädd för att bli sedd som en dum kärring, men jag är rädd för att bli våldtagen och jag känner ingen kvinna som inte är det. Därför får näthatet som drabbar både män och kvinnor värst konsekvenser när det drabbar kvinnor. Sen går det att diskutera patriarkala värderingar som säger att män ska kunna ta lite skit och får väl för FAN TUFFA TILL SIG OCH VISA ATT DE ÄR MÄN! men det känns lite väl.

Partnervåld (i samkönade relationer) drabbar både män och kvinnor och inte heller här känner jag någon feminist som förnekar att detta drabbar män också. Problemet med våld i nära relationer är många avgränsar våldet till något fysiskt. Slag, knuffar, sparkar, att bli fasthållen. Men våld är så mycket mer än det. Våld är begränsande av handlingsutrymme skriver Fanny Åström och det är även därifrån följande bild är lånad.

När vi analyserar våld i nära relationer som enligt inlägget om internationella mansdagen statistiskt sätt drabbar män mer än kvinnor måste vi prata om mer än bara det fysiska våldet. Lady Dahmer (ja guuud vilka legitima källor jag använder mig av som länkar till dessa PARTISKA EXTREMA RABIESFEMINISTERNA!!!! men fucking deal with it) har skrivit bra om mäns våld vs. kvinnors våld och jag vill än en gång påstå att det knappast är feminister som vill tysta ner män som drabbats av våld, utan snarare patriarkala värderingar som innebär att en riktig man ska kunna försvara sig, inte ta någon skit och FRAMFÖRALLT inte bli sårad och visa känslor när han utsätts för verbala kränkningar av en jävla tjej?! Kvinnor som utsätts för våld av män bemöts ofta med reaktioner från omgivningen som "men varför lämnar du inte bara honom?" och män som utsätts för våld av kvinnor bemöts ofta med skuld och skam eftersom att han inte lever upp till den manliga rollen han blivit tillskriven på grund av sitt kön.

Psykisk ohälsa drabbar både män och kvinnor och SURPRISE SURPRISE, ingen feminist jag känner förnekar det. Tvärtom känns det nästan som att det är insatta feminister som VET OM att psykisk ohälsa är något som pojkar och män mer ofta lider av än flickor kvinnor. Däremot är feministerna och antifeministernas analys om varför det är som det är liiiiite olik varandra. Psykisk ohälsa kan nog generellt ses som en av vår tids värsta folksjukdomar och det är rent utsagt FÖRJÄVLIGT att psykvården inte har kommit längre och är så förbannad dålig som den är idag OCH FORTFARANDE ÄR PSYKISK OHÄLSA TABUBELAGT FAST SÅ MÅNGA MÄNNISKOR MÅR SÅ JÄVLA KASST?!? Men låt oss sätta på genusglasögonen och göra en liten analys som inte handlar om att män mår dåligt för att feminister är dumma och taskiga mot dem. Jag tror att pojkar och män inte ges utrymme att prata om sin psykiska ohälsa på samma sätt flickor och kvinnor. Psykisk ohälsa må vara tabubelagt men det är mer tabubelagt för män att må dåligt än det är för kvinnor. Återigen, en man som mår dåligt och därmed inte lever upp till mansrollen som stark och känslokall = en svag man = inte en riktig man. Att inte bli sedd som en riktig man är nog det värsta som kan hända en man enligt patriarkala värderingar (ni vet det här med att det alltid är lite mer ok för en flicka att vara en pojkflicka än för en pojke att vara en flickpojke) och vad händer då? Jo, män pratar inte om sin psykiska ohälsa. Att inte prata och/eller få hjälp tror jag är anledningen till att män mer ofta än kvinnor tar sitt eget liv. Även om kvinnor inte söker professionell hjälp har kvinnor mer ofta än män nära vänskapsrelationer där de kan prata om hur de mår. En kvinna som mår dåligt är nämligen inte en sämre kvinna, men en man som mår dåligt är en sämre man. När jag har pratat med ett par nära manliga vänner som efter ett bra tag vågat erkänna att de lider av psykisk ohälsa, har de alla sagt samma sak efteråt. Att jag är den enda de har berättat för och att de aldrig skulle kunna tänka sig att ta upp det (i alla fall på samma öppna sätt) med sina nära manliga vänner. Patriarkatets eller feministers fel? Bonusfråga: Är det feministiskt eller patriarkalt att säga "man up!"? Bonuslänk: Var femte man utan nära vän

Inlägget om Internationella Mansdagen gör inte samma analys om manlighet som den jag har beskrivit i alla tre punkter här. Enligt inlägget är det otroligt viktigt för pojkar att växa upp med bra manliga förebilder och tydligen kan män som tror att manlighet är något dåligt aldrig bli bra förebilder. Den analysen gör mig väldigt ledsen. För manlighet är problematiskt. Manlighet är att vara stark och logisk och trots att det är absolut inte är något fel på att vara stark och logisk, så måste män ges utrymme att få vara starka och irrationella OCKSÅ. På samma sätt är det inte fel för kvinnor att inneha kvinnliga attribut som mjukhet och känslosamma, men de måste även få vara starka och hårda utan att ses som hot mot män som måste tryckas ner igen.

Hela jävla målet med feminismen är att vi alla oavsett könsidentitet ska kunna leva som människor som tillåts visa sidor som är ickenormativa utan att bli skammade, skuldbelagda, hånade och hatade. Jag kan inte förstå hur människor år tvåtusenfuckingfjorton fortfarande kan missa den analysen och klandra feminister för mäns utsatthet. Det är fan i mig helt obegripligt.

Avslutar detta inlägg med den bästa tweeten jag läst idag och så vill jag be om ursäkt för att detta inlägg är väldigt cis- och heteronormativt. 

Rubriken är sarkatisk och syftar till att förklara fenomenet med män som ska förklara hur något faktiskt ligger till (mansplaining), som i det här fallet om mäns utsatthet.

Tacka fan för att vara tjock och ful

Igår delade jag ett Youtubeklipp på min Facebook som heter 10 hours of walking in NYC as a woman och som visar på den dagliga objektifieringen och sexualiseringen av kvinnor. Se den gärna innan ni läser vidare! Efter att jag postat klippet fick jag en kommentar som löd "How you doing?" Och "Have a nice evening!" Kan väl knappast räknas som "Verbal abuse"? som hittills fått fyra likes. Alla av män, förstås. När kvinnor pratar om till exempel olika sätt som män objektifierar kvinnor går män ofta in i en försvarsposition, som automatiskt förminskar kvinnors upplevelser, genom att säga typ ”men JAG menar inte si när jag säger så” eller ”det där är väl inte så farligt?” eller något annat som indirekt implicerar på att kvinnor reaktioner, känslor och tankar kring något inte är befogade. 

Jag beskyller varken personen som skrev kommentaren eller de som gillat den för att vara äckliga förtryckande kvinnohatande mansgrisar, för jag förstår att vid första anblick är det fullt rimligt att anta att ett ”Hej, hur mår du?” av en främling bara är välmenande och harmlöst. Men i ett vidare perspektiv kan vi se att alla dessa välmenande och harmlösa kommentarer är av samma skrot och korn som de som direkt objektifierar genom att handla om utseende eller sexuell anspelning. Innan jag hade hunnit bemöta kommentaren kom världens bästa långa pedagogiska svar som jag vill citera en del ur: 

”Det handlar inte om vad du säger lika mycket som varför du gör det. Om en okänd kille tar verbal kontakt med en tjej på gatan har det till största sannolikhet med att han undermedvetet anser sig ha rätt till att döma hennes utseende och kön, och självklart handlar det om ett chanstagande till att kanske vinna någonting sexuellt på kontakttagandet, om så bara bekräftelse” 

Det är precis så det är och när kvinnor, som är de som drabbas av detta, pratar om sina upplevelser kring objektifieringen de drabbas av från främlingar, bör män absolut inte ta sig tolkningsföreträde och hävda problemet inte är så stort eller att ALLA MÄN GÖR FAKTISKT INTE SÅ!!! 

Jag brukar skämtsamt säga att det är tur att jag är tjock och ful för det här problemet drabbar inte mig i samma utsträckning som det gör med många andra kvinnor som ses som attraktiva inom samhällets normer. Jag har privilegiet att sällan vara rädd och orolig för kontaktsökande män och jag kan nog på ena handens fingrar räkna hur många gånger det hänt att främmande män sökt kontakt med mig när jag gått ute själv nattetid, medan för alldeles för många kvinnor kan de räkna samma antal kontaktsökande bara på en kväll. Men det vore ju jättekonstigt om jag utgick från mig själv och påstod att eftersom att jag sällan har upplevt det, så kan det inte vara ett stort problem för kvinnor som grupp heller. Däremot kan jag prata om min upplevelse på individnivå genom att jag vet exakt hur den där isande känslan i magen känns när jag går hem från krogen, kanske lite för full för att kunna försvara mig OM något händer, och jag möter en främmande man på en plats som inte är upplyst och han tittar på mig och säger någonting till mig. Jag har kanske inte upplevt den lika mycket som andra kvinnor men jag går verkligen sönder när jag tänker på hur ofta kvinnor måste stå ut med den känslan i magen och gå hem med hjärtat i halsgropen. 

Det är lätt att säga oskyldiga komplimanger och renodlade sexuella övergrepp inte alls har med varandra att göra och HUR KAN JAG JÄMFÖRA FINA KILLAR SOM SÄGER SNÄLLA SAKER TILL SÖTA TJEJER MED VÅLDTÄKTSMÄN VAVAVA?! men sanningen är att båda två leds av samma princip och det är att kvinnor inte respekteras nog att ses som människor, subjekt, utan som objekt vars kroppar är till för allmänheten att kommentera, närma sig och förgripa sig på. Ingen vill vara varken offer eller förövare, men verkligheten ser annorlunda ut och vi måste öppna ögonen för det faktumet för att kunna göra en förändring.

Bild härifrån 

Jag vet inte var vi är på väg men jag vill inte följa med

Måndagen den 15 september. Det är dagen efter valet och jag ligger i sängen, klappar min katt och känner mig långt ifrån sugen på att möta världen utanför. Fredrik Reinfeldt har idag lämnat in sin avskedsansökan till riksdagens talman. Stefan Löfven har precis meddelat att han inte tänker bilda regering med Vänsterpartiet. Jimmie Åkesson är partiledare för Sveriges idag tredje största parti, Sverigedemokraterna.

Den minimala glädjen som infann sig igår över att det äntligen blir regeringsskifte är idag totalt bortblåst och jag känner att Alliansen lika gärna hade kunnat sitta kvar då ett samarbete över blockgränserna som utesluter V inte kommer gynna socialismen för fem öre. Jag har full förståelse för problematiken i det parlamentariska läget som har uppkommit och att drömmen om en majoritetsregering med ett rödgrönrosa styre är totalt krossad, men jag kan inte låta bli att vara orolig för vad som kommer att ske i framtiden. Jag tycker att det är viktigt att beröva SD på vågmästarrollen och isolera dem från inflytande, trots att det finns åsikter om att det är ett hot mot demokratin. Men vet ni vad? Det fanns en gång i tiden ett parti i Tyskland som vid valet 1928 fick 2,6 procent av rösterna. Två år senare hade partiet vuxit till 18,3 procent och fyra år efter det första valet hade partiet växt från 2,6 till 37,3. Vad de gick till val på? Ptja, bland annat alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter och en omfattande utbyggnad av äldreomsorgen, men också att neka vissa människor medborgarskap och rätt att bo och leva i Tyskland. Påminner det er om någonting? Nu jämför jag inte Sverigedemokraterna med Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, men jag vill verkligen betona vikten av att vi aldrig någonsin får glömma att allt som Hitler gjorde i Tyskland var lagligt.

Det finns personer som påstår att Sverigedemokraterna inte är farliga och att drevet mot partiet är överdrivet och onödigt och det är oftast personer som inte direkt påverkas av SD's politik som är av den åsikten. För drabbas en inte, behöver en ju inte bry sig, eller hur är det nu? Jag kanske får vara glad över att jag hade turen att födas i det här landet, enligt SD gör den turen att jag har fler rättigheter än många andra människor på jorden. Däremot känns det väldigt tråkigt att tänka på att om SD växer sig ännu större kan jag förlora rätten till min egen kropp i och med att de vill inskränka den fria aborträtten, jag inte skulle få adoptera om jag var i en samkönad relation samt att jag på grund av mitt biologiska kön skulle ha andra förutsättningar och förmåga att se på saker från ett perspektiv som skiljer sig från personer av det andra biologiska könet. Sverigedemokraterna för nämligen en politik som inte bara missgynnar rasifierade och människor som inte fötts i Sverige, att de växer är även en direkt fara för kvinnor och HBTQ-personer. Jag tror inte att alla som röstar på Sverigedemokraterna håller med varje partipunkt, men vi ska vara väl medvetna om att det här är ett parti som växer sig starkare och breder ut sig mer än något annat och det kan bli riktigt illa om vi inte sätter stopp för det. Historien får inte upprepa sig.

Jag läser berättelser av de allra mest utsatta människorna på Twitter. De som får hot av sexuell karaktär, död, våld. De som har en klump i magen varje gång de rör sig i det offentliga för de vet mycket väl om att rasisterna kan se dem, men de kan inte se rasisterna. Och mitt i allt det här måste jag stanna upp och fråga mig själv när vi slutade bry oss om varandra? Att Alliansens åtta år vid makten har kunnat leda till SD's framfart i och med ökade klassklyftor och nedmontering av skyddsnät som gjort människor oroliga är inte förvånande. Att Fredrik Reinfeldt går ut en månad innan valet och säger att välfärden står på spel när vi måste öppna våra hjärtan för kommande flyktingströmmar gör inget annat än att spä på folks desperation och rädsla och därmed direkt gynna Sverigedemokraterna. Det finns nämligen en syn på att vi som är födda här har per automatik rätt att få ha det lite bättre. Att vi inte kan dela med oss till de som inte har någonting för då kommer vi att få det lite lite sämre, och det vill vi inte gå med på. Även politiken Alliansen har fört i åtta år har handlat om att individen ska få det bättre och att individen ska utvecklas och en stor del av fokuset i dagens samhälle läggs på just självförverkligande. Att som socialist leva i ett samhälle där den bilden genomsyrar nästan allting är en daglig kamp och jag är övertygad om att det är den ökade individualiseringen som gör att vi har slutat bry oss om att ta hand om varandra och att vi ser varandra som fria individer som kan göra fria val och inte som människor som tillhör olika grupper med olika stora förutsättningar för maktinflytade, på grund av normer, fördomar och förtryck. Att medmänsklighet och solidaritet inte är en självklarhet i det landet jag bor i skrämmer mig, men jag kommer aldrig sluta kämpa för ett samhälle där vi är jämställda och jämlika och att frigörelsen av grupper från strukturellt förtryck alltid kommer föra den enskilde individens personliga framgång både ekonomiskt och maktmässigt.

Det är måndagen den 15 september. Kampen fortsätter.

Till dig som ännu inte har bestämt dig för vad du ska rösta på i valet. Jag vill att du läser det här.

Att bo och leva i ett demokratiskt land är få förunnat. Demokratin gör det möjligt för oss att vara med och påverka och bestämma hur vi vill ha det för oss själva och våra medmänniskor i landet. Innan 2010 var Sverige utnämnt till världens mest demokratiska land. Efter valet i september samma år sjönk Sverige till en fjärde plats. En av anledningarna till detta var den växande främlingsfientligheten som i sin tur gjorde att Sverigedemokraterna kunde ta plats i riksdagen där de nu har suttit i fyra år och kommer med all största sannolikhet växa sig större och ta ännu mer plats och makt.

Jag skriver det här för att jag vill verkligen att alla människor ska förstå hur viktigt det är att ta ställning. Tar vi inte ställning mot orättvisor och förtryck kommer det bara att bli värre. Vi vet alla hur det gick för de nazistiska partierna i EU-valet. Vi måste börja bry oss och agera och det viktigaste vi kan göra för att påverka är att rösta. Över 20 procent av alla unga mellan 18 och 29 år röstar inte. Kanske tycker de inte att det är viktigt, att deras röst inte skulle spela någon roll, att de inte riktigt har koll på vad de olika partierna står för, att alla är "typ likadana" och att det skulle ta för lång tid att gå igenom alla partiers partiprogram för att bilda sig en uppfattning. Trots det är de allra flesta övertygade om att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti som missgynnar människor och det är de människorna jag vill nå nu. För det finns en direkt motpol till Sverigedemokraterna. Ett parti som lägger en enorm fokus på att arbeta mot rasism och nazism och trycker på hur viktigt det är göra fler människor medvetna om hur rasismen påverkar oss i vardagen i skolan, på arbetet, på fritiden och hur diskriminering mot rasifierade ter sig och hur normer skapas efter just detta. Det partiet är Feministiskt Initiativ. Många som inte har läst om vad FI står för har fördomar om att det är ett manshatarparti, att det kommer införas mansskatt om FI kommer in i riksdagen, att militanta rabiatfeminister organiserar sig och smyger runt på natten och rycker snoppen av män, att FI vill skapa ett matriarkat. Inget av det stämmer. FI vill att vi ska leva i ett samhälle där alla är välkomna att leva som de är eller vill vara, utan att bli utsatta för diskriminering, hot och våld. FI's politik är SD's raka motsats. Gång på gång har vi sett högt uppsatta sverigedemokrater som uttalat sig negativt om rasifierade, kvinnor och HBTQ-personer. Feministiskt Initiativ vill arbeta för att stärka dessa gruppers rätt till likvärdig existens i samhället och utmana normer som gör att vissa grupper ställer sig över andra och skapar en maktordning som kan få förödande konsekvenser för människor.

Jag är glad att jag hade turen att födas i ett land där jag kan vara med och påverka hur vi ska ha det, och jag är glad att jag är öppen och sympatisk så jag kan se andra människor och inte enbart bilda mig en uppfattning om saker på grund av min egen världsbild som utgår från mig som individ. 

Demokratin gör det möjligt för oss att rösta på precis det vi vill, och det ska vi vara glada över. Men när ni går till vallokalerna under den kommande veckan vill jag att ni har i åtanke att en röst på Feministiskt Initiativ är en röst mot Sverigedemokraterna. Rasismen får aldrig någonsin vinna över medmänskligheten.

Amanda Hackney, den tjocka tjejen som dansar och uppmärksammas på Facebook.

De senaste dagarna har mitt flöde fyllts av filmer på en dansande tjock tjej som heter Amanda Hackney. De visas på mitt flöde eftersom att jag har Facebookvänner som taggar vänner i filmens kommentarsfält. Syftet med detta är roas och skratta åt Amanda. Varför? Är det för att hon dansar fult eller roligt? Nej, jag skulle vilja påstå att filmerna inte hade blivit så spridda om hon var en normalviktig person som dansade, då hennes dans inte är utmärkande på något sätt. Det som är utmärkande med filmerna är att Amanda Hackney är tjock och det är roligt att en tjockis dansar. Känner ni igen er? Att ni tycker att det är lite småkul att se fettet dallra på en tjock person som dansar? Problemet är att det är många som tycker att det är roligt och det gör att tjocka personer inte tillåts vara på samma sätt som smala. Smala personer tillåts att dansa, precis som att smala personer tillåts att äta skräpmat, utan att riskera att bli förlöjligade, utpekade eller hånade. Tjocka personer har inte samma tillåtelse och det visar sig aldrig så tydligt som när filmer på en glad och dansande Amanda Hackney delas på grund av att hon är tjock och att det är roligt.

Jag är övertygad om att Amanda Hackney har bättre självförtroende än 90 % av alla som kommenterar hennes filmer och jag blir glad av att se henne i sitt esse när hon dansar, för jag tror att det är något hon verkligen tycker om och mår bra över. Jag bara undrar hur man kan tycka att det är legitimt att kommentera för att håna en annan människa. En vanlig människa med egna känslor, tankar och funderingar som sitter på andra sidan skärmen och förstår i allra högsta grad att folk skrattar åt henne. Om ni verkligen tycker att det är så roligt att se fett dallra, kan ni inte sitta och småfnissa för er själva och låta bli att dela med er till andra som i sin tur skulle kunna fortsätta skratta och håna? Ni vill väl ändå inte vara mobbare?

Tänk om det finns fler tjocka tjejer där ute som ser på Amanda Hackneys filmer och inspireras till att själva våga mer och visa sig som de är. Hur tror ni att de påverkas av allt hat och hån Amanda får? Hur stora tror ni att deras chanser att våga göra något är när de förstår att om de gör samma sak kommer folk att skratta och peka på dem med? Alltså det är 2014 och nu är det fan dags att låta tjocka personer få finnas på samma villkor som smala.

Skärp er.

Varför är det så läskigt att inte vara smal?

Om jag hade fått en krona för varje gång jag i något sammanhang hört någon, främst tjejer och kvinnor, säga någonting som antyder på att de tänker på sin vikt, så hade jag nog haft en större förmögenhet än världen fem rikaste personer tillsammans. På bara några sekunder kan jag utan problem komma på flera konversationer som nämnt kroppar, vikt, utseende, fett som har inträffat bara den senaste veckan. Jag omges av personer som lever i ständig skräck att inte vara tillräckligt smala. Hur påverkar det mig som är tjock?

Jag har hela mitt liv fått höra och läsa att det är fel att vara tjock. Tidningarna säger åt oss hur vi ska se ut och resten av samhället bara nappar på idén och börjar på olika dieter, tränar som galningar, väger sig dagligen och pratar inte om något annat än om sin egen kropp och vikt. Jag kan inte betona nog hur världsligt jag tycker att kroppsångest är. Det är en jävla kropp, en lekamen. Varför är det så viktigt hur den ser ut? Det är väl desto viktigare vad den faktiskt kan göra? Jag beskyller inte enskilda individer för deras sätt att tänka kring kroppar, men jag vill lyfta fram fenomenet med att det är så viktigt (no pun intended) att vara smal och ha "rätt kropp". Vi berömmer folk som har gått ner i vikt, vi kommenterar andras synliga viktned- eller uppgång och vi gör en stor sak av andra människor och deras kroppar.

Jag beslutade mig, ungefär i samma veva som jag accepterade att jag var tjock, att sluta kommentera andras kroppar i tid och otid. Att sluta kommentera andra människor gjorde att acceptansen mot min egen kropp blev större och jag kunde lägga tid och energi över andra saker än att må dåligt över hur jag såg ut. Men även om jag har accepterat att jag inte är smal är jag givetvis aldrig fredad. Jag hamnar ständigt i dessa konversationer. Konversationer som påminner mig om hur viktigt det faktiskt är att vara smal, att tänka på varje kalori som åker ner, att jag inte är lika mycket värd som andra som är smalare. Och det är ganska svårt att vara nöjd med sig själv när samhället konstant uppmanar till självhat.

Min tanke bakom detta är som sagt inte att beskyllda individer, men jag vill få er att tänka och reflektera över er själva. Varför är kroppens utseende så viktig? Hur kommer det sig att vi tar oss rätten att kommentera andras kroppar och hur tror vi att det påverkar oss själva? Hur påverkar det oss att ständigt tänka på vikt och kalorier?

Innan jag får någon kommentar som antyder att jag bara vill leva i en värld där alla har fetma och kosta samhället miljontals kronor och FETMA ÄR FAKTISKT ETT STORT SAMHÄLLSPROBLEM!!!111 vill jag bara säga nej. Jag vill leva i en värld där alla ska få ha sina kroppar i fred utan att låta normer och andras kommentarer ska påverka dessa, och att det ska vara okej att väga 40 eller 400 kilo utan att folk tar sig rätten att kommentera din kropp.

Nu får det fan vara nog

Jag lägger ner så jävla mycket tid med att läsa och skriva om feminism, jämställdhet, genus, antirasism, klasskamp och många andra samhällsfrågor som jag tycker är så viktiga att lyfta fram. Jag anser att om vi ökar medvetenheten om olika samhällsstrukturer kommer vi att kunna arbeta mer med att förbättra dessa och därmed låta alla människor leva utan förtryck, hat, hot och förutfattade meningar. Jag vill tillägna mitt liv till att göra den här världen en bättre plats att leva på för alla människor och jag vill leva i ett samhälle fritt från förtryck.

Jag möter motstånd i princip varje dag. Allt från kvinnohatande sverigedemokrater som skriver att jag är en ful kommunistsubba som ingen ens vill våldta, till vita vänstersnubbar som förminskar den feministiska kampen genom att påstå att klassperspektivet är det som är viktigast och att de minsann "också har det jobbigt". Vissa dagar är jag bra på att ta skiten, då tänker jag att det är ett bevis för att det jag gör är viktigt och att det behövs, men andra dagar känner jag för att ge upp eftersom att jag fylls av en känsla av att vad jag än gör, hur mycket jag än gör och hur jag än gör det, så kommer det aldrig vara nog.

Så loggar jag in på Facebook. Där jag tar för givet att jag ska ha min trygghetszon eftersom att jag har mina vänner här, många med samma värderingar som mig och även om jag startar och deltar i diskussioner här ibland och folk är av olika uppfattningar är språket hundra gånger bättre än ute på det övriga internet.

Men jag har ett problem. Min feed fylls av "Förnamn Efternamn gillar det här inlägget" följt av bilder som hånar, häcklar och objektifierar kvinnor, bilder som föreställer "skojiga rasistiska skämt", bilder som genomsyras av transfobi och homofobi och annat som är avvikande från normen som är så himla kuligt att skoja om. "Man får inte skämta om någonting i det här landet längre" sägs det och ptja, får och får får ni väl, men måste ni? Jag kan personligen tycka att man får skämta om allting, men man ska tänka på vem som skrattar och varför. Och genom att dela och gilla dessa bilder reproducerar ni stereotyper och studier visar att t.ex sexistiska skämt ökar diskriminering (läs gärna:http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/sexistiska-skamt-okar-diskriminering/). Jag är fullkomligt övertygad om att detta även gäller andra grupper i samhället som ständigt får vara andras slagpåse för något som "bara är ett skämt ju".

Försök ta till er det här. Ni behöver inte vara för jämställdhet, jämlikhet eller antirasism, det är bara min stora önskan eftersom att det är common sense, men att kämpa för det som jag gör skadar inte en jävel, medan kvinnohat, klassklyftor och rasism har förödande konsekvenser för människor.

Det finns massor att läsa om det här och jag kan inte vara allas lärare, jag vill bara att ni tänker efter för just nu är jag jävligt trött på att ständigt få möta motstånd i kampen för ett bättre samhälle för alla.