Jag funderar ibland på att trycka upp en manual och ge ut till alla personer jag inleder ett samtal med. För jag är ingen enkel människa att ha att göra med. Ett känsloliv stundvis präglat av kaos och stundvis total tomhet. Jag känner allt på samma gång eller så känner jag ingenting och därför är det knepigt att komma mig nära. Jag brukar säga att jag fungerar perfekt när människor i sann Ronja Rövardotter-anda håller sig på ett replängds avstånd, men kommer folk mig nära kommer eldar med största sannolikhet att tändas. Jag är en väldigt kärleksfull person som skulle göra allt för mina vänner. Men jag vet också att jag för ofta är väldigt dålig på att visa det. Till exempel är jag nog allra sämst i världen på att höra av mig. Hade Oscarsgalan handlat om att dela ut priser till folk som är dåliga på att höra av sig hade jag vunnit varje pris årligen since 1991, typ. Jag tror att det har att göra med att jag har svårt att ta tag i saker och genomföra dem, och varför det är så vet jag inte. Men jag förstår att det blir en frustration hos andra. För meningsfulla relationer behöver vara ömsesidiga för att kunna växa och hur bra funkar det när det bara är en som försöker dra igång något och den andra bara går runt med 8543 tankar i huvudet och har ingen aning om vad det är som händer? Man måste dra i mig, väcka mig ur min bubbla och säga att "nu ska vi göra såhär" och det förstår jag att folk inte orkar med. Det känns ju faktiskt tämligen värdelöst att ge allt när man inte får något tillbaka. Och så tänker jag på alla vänner jag har försummat och alla dessa träffar som det pratades om, alla fikor, alla resor och alla skypesamtal. De som inte blev av. För att någonting hände i den här lillhjärnan på vägen att det glömdes bort och den andra personen orkade inte fortsätta rycka i repet längre. Att vara sämst på att höra av sig är dessutom ganska oförenligt med att lida av extrem separationsångest, vilket gör att ensamhetskänslorna och tomheten växer. Det blir lätt att framstå som en bortskämd snorunge, en som bara ska ha och ha och ha och ha och inte ge någonting tillbaka. Det går inte ens att på ett rimligt sätt förklara för normalt fungerande människor varför det blir så. Varför jag har så svårt att ta tag i saker. Varför jag inte klarar av att göra vissa saker. Det är helt omöjligt. Är det inte bara att göra?
Jag menar inte att göra det här inlägget till en patetisk ursäkt för att jag stundtals är en dålig kompis. Jag menar inte heller att martyra eller få sympatier för att jag inte kan fungera på ett vettigt sätt. Jag tror bara att jag vill säga att jag aldrig har slutat bry mig, aldrig har slutat älska och aldrig har slutat funnits där, även fast jag stundtals försvinner. Jag tänker på alla vänner där kontakten idag är obefintlig. Där ett "vi måste bli bättre på att hålla kontakten!" har verkat som tomma ord för att jag efteråt bara fortsätter vara sämst på att just hålla kontakten. Att veta att jag har den största skulden i alla relationer som runnit ut i sanden är en av det är en av de värsta känslorna jag vet och jag vill inte att det händer med fler. Jag kanske ber om mycket och jag vet att det är jobbigt, men jag behöver att ni drar i mig och att ni aldrig slutar med det. I gengäld får ni min eviga kärlek och tacksamhet för att ni får mig att orka fortsätta leva de perioder jag befinner mig i ett totalt mörker. Mina fina vänner, tro aldrig att jag inte bryr mig eller att ni inte betyder någonting. För trots att jag inte alltid kan visa det och att jag försvinner så är ni mitt allt och jag är så tacksam för att ni finns i mitt liv.
