Jag satt i vanlig ordning och latade mig i soffan när jag bestämde mig för att ta itu med de klädhögar som hade börjat växa lite här och var i lägenheten. Nej, jag är inte en särskilt ordningsam person, men så länge jag inte hittar småkryp eller mögel någonstans tänker jag tycka att det är ok. Jag fyllde hur som helst rätt snabbt en IKEA-kasse med svettluktande utstyrslar redo att unna sig en spatimme i tvättmaskinen under min tvättid senare i veckan. När jag hade vikt mina rena kläder öppnade jag garderoben och en sån märklig känsla kom över mig på en gång. För det jag såg, och som jag sett hur länge som helst utan att knappt reagera eller lägga en tanke på det då, var flera hyllor med kläder i alla möjliga material, storlekar, mönster, former som bokstavligt talat vällde över. Och där stod jag med flera klädesplagg i famnen med tanken att fylla garderoben ännu mer.
Jag började fundera. Fundera på vad det är för syfte för mig att ha en garderob full med kläder. Vad det har för betydelse, inte bara för mig själv eftersom att det handlar ju inte om plagg som jag har sytt av material jag själv har tillverkat. Någonstans är det jag som har gått till affärer och spenderat 99:-, 149:-, 199:-, 249:-, 299:-, 399:- och mycket mer än så på olika klädesplagg. Jag ska väl egentligen vara glad över att jag är så dålig på matte för jag har som konsument spenderat pengar i siffror så höga att jag skulle få svindel om jag fick veta det exakta numret.
Vi lever i ett konsumtionssamhälle som är en slags symbol av den kapitalism som genomsyras världen över. Vi köper och köper och köper och köper och slänger aldrig iväg en tanke på konsekvenserna av vår extrema konsumtion. Vi vill bara ha och ha och vi bryr oss sällan om vart varan kommer ifrån, vi vill ändå ha den, kosta vad det kostar vill.
Och jag tänker att det är så jävla sjukt att det är så, och att fler inte fattar hur sjukt det verkligen är för att det här systemet är så djupt inpräntade i oss att det blir naturligt. I ett globalt perspektiv blir hela grejen ännu sjukare. Vad spelar det för roll att jag har fem vårjackor, om ett barn i Nigeria just nu dör på grund av näringsbrist? När det finns barn som svälter ihjäl i världen, vad har det då för betydelse att jag har en platt-tv? Jag sitter på min soffa och tittar runt i mitt vardagsrum på alla nya prylar och möbler som jag köpte när jag flyttade in i min lägenhet och jag tänker på hur mycket pengar jag har lagt ner på de sakerna och hur många flickor som skulle kunna få gå i skolan i ett år för de pengarna och jag får en hård jävla klump i magen och äcklas av mig själv.
Men jag skuldbelägger inte. Jag tänker att det är fullt naturligt att efter en sådan insikt känna äckel och obehag inför vem man är och handlingar som man utför, men samtidigt är det viktigt att behålla förståelsen för att jag faktiskt är ett offer för konsumtionssamhället och att mitt beteende och mina tankegångar är inpräntade i mig på grund av den här kapitalistiska symbolen. Det är först nu när jag inser hur skevt det är som jag kan sätta ner foten och våga vilja göra en förändring. För jag kan allvarligt talat inte leva med mig själv om jag inte gör något för att den här jorden ska vara en skälig plats för alla människor att bo på, både sett till miljön och individer.
Gör er själva en tjänst och googla på "konsumtionssamhälle" och läs tills ögonen blöder. Det är ett så otroligt viktigt ämne. Läs gärna annars denna väldigt intressanta tråd på Flashback (ni vet, där det bara hänger våldsnazister och kvinnohatare) om konsumtionssamhället, "Vad är felet med konsumtionssamhället?". Ju fler som är medvetna om en problematik, desto snabbare kan vi göra något åt det.
Angående mina kläder i den överfyllda garderoben önskar jag att jag kunde säga att jag gjorde mig av med nästan allt och numera bara har en uppsättning av alla plagg, men det vore att ljuga. Jag gjorde mig inte ens av med hälften, men anser ändå att det är en bra start av en som lider av extrem separationsångest (vi snackar "nämen, en trasig säkerhetsnål som jag hade i en tröja när jag gick i sjuan, det vore dumt att göra sig av med den!") att ändå fylla en IKEA-kasse med plagg redo att slussas iväg till bättre behövande.
I kampen mellan separationsångesten och äckelkänslorna mot mig själv som konsument vann äckelkänslorna, och jag tycker faktiskt att det känns helt okej.
