Måndagen den 15 september. Det är dagen efter valet och jag ligger i sängen, klappar min katt och känner mig långt ifrån sugen på att möta världen utanför. Fredrik Reinfeldt har idag lämnat in sin avskedsansökan till riksdagens talman. Stefan Löfven har precis meddelat att han inte tänker bilda regering med Vänsterpartiet. Jimmie Åkesson är partiledare för Sveriges idag tredje största parti, Sverigedemokraterna.
Den minimala glädjen som infann sig igår över att det äntligen blir regeringsskifte är idag totalt bortblåst och jag känner att Alliansen lika gärna hade kunnat sitta kvar då ett samarbete över blockgränserna som utesluter V inte kommer gynna socialismen för fem öre. Jag har full förståelse för problematiken i det parlamentariska läget som har uppkommit och att drömmen om en majoritetsregering med ett rödgrönrosa styre är totalt krossad, men jag kan inte låta bli att vara orolig för vad som kommer att ske i framtiden. Jag tycker att det är viktigt att beröva SD på vågmästarrollen och isolera dem från inflytande, trots att det finns åsikter om att det är ett hot mot demokratin. Men vet ni vad? Det fanns en gång i tiden ett parti i Tyskland som vid valet 1928 fick 2,6 procent av rösterna. Två år senare hade partiet vuxit till 18,3 procent och fyra år efter det första valet hade partiet växt från 2,6 till 37,3. Vad de gick till val på? Ptja, bland annat alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter och en omfattande utbyggnad av äldreomsorgen, men också att neka vissa människor medborgarskap och rätt att bo och leva i Tyskland. Påminner det er om någonting? Nu jämför jag inte Sverigedemokraterna med Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, men jag vill verkligen betona vikten av att vi aldrig någonsin får glömma att allt som Hitler gjorde i Tyskland var lagligt.
Det finns personer som påstår att Sverigedemokraterna inte är farliga och att drevet mot partiet är överdrivet och onödigt och det är oftast personer som inte direkt påverkas av SD's politik som är av den åsikten. För drabbas en inte, behöver en ju inte bry sig, eller hur är det nu? Jag kanske får vara glad över att jag hade turen att födas i det här landet, enligt SD gör den turen att jag har fler rättigheter än många andra människor på jorden. Däremot känns det väldigt tråkigt att tänka på att om SD växer sig ännu större kan jag förlora rätten till min egen kropp i och med att de vill inskränka den fria aborträtten, jag inte skulle få adoptera om jag var i en samkönad relation samt att jag på grund av mitt biologiska kön skulle ha andra förutsättningar och förmåga att se på saker från ett perspektiv som skiljer sig från personer av det andra biologiska könet. Sverigedemokraterna för nämligen en politik som inte bara missgynnar rasifierade och människor som inte fötts i Sverige, att de växer är även en direkt fara för kvinnor och HBTQ-personer. Jag tror inte att alla som röstar på Sverigedemokraterna håller med varje partipunkt, men vi ska vara väl medvetna om att det här är ett parti som växer sig starkare och breder ut sig mer än något annat och det kan bli riktigt illa om vi inte sätter stopp för det. Historien får inte upprepa sig.
Jag läser berättelser av de allra mest utsatta människorna på Twitter. De som får hot av sexuell karaktär, död, våld. De som har en klump i magen varje gång de rör sig i det offentliga för de vet mycket väl om att rasisterna kan se dem, men de kan inte se rasisterna. Och mitt i allt det här måste jag stanna upp och fråga mig själv när vi slutade bry oss om varandra? Att Alliansens åtta år vid makten har kunnat leda till SD's framfart i och med ökade klassklyftor och nedmontering av skyddsnät som gjort människor oroliga är inte förvånande. Att Fredrik Reinfeldt går ut en månad innan valet och säger att välfärden står på spel när vi måste öppna våra hjärtan för kommande flyktingströmmar gör inget annat än att spä på folks desperation och rädsla och därmed direkt gynna Sverigedemokraterna. Det finns nämligen en syn på att vi som är födda här har per automatik rätt att få ha det lite bättre. Att vi inte kan dela med oss till de som inte har någonting för då kommer vi att få det lite lite sämre, och det vill vi inte gå med på. Även politiken Alliansen har fört i åtta år har handlat om att individen ska få det bättre och att individen ska utvecklas och en stor del av fokuset i dagens samhälle läggs på just självförverkligande. Att som socialist leva i ett samhälle där den bilden genomsyrar nästan allting är en daglig kamp och jag är övertygad om att det är den ökade individualiseringen som gör att vi har slutat bry oss om att ta hand om varandra och att vi ser varandra som fria individer som kan göra fria val och inte som människor som tillhör olika grupper med olika stora förutsättningar för maktinflytade, på grund av normer, fördomar och förtryck. Att medmänsklighet och solidaritet inte är en självklarhet i det landet jag bor i skrämmer mig, men jag kommer aldrig sluta kämpa för ett samhälle där vi är jämställda och jämlika och att frigörelsen av grupper från strukturellt förtryck alltid kommer föra den enskilde individens personliga framgång både ekonomiskt och maktmässigt.
Det är måndagen den 15 september. Kampen fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar