tisdag 13 oktober 2015

Till alla vänner jag har försummat - det här är till er


Jag funderar ibland på att trycka upp en manual och ge ut till alla personer jag inleder ett samtal med. För jag är ingen enkel människa att ha att göra med. Ett känsloliv stundvis präglat av kaos och stundvis total tomhet. Jag känner allt på samma gång eller så känner jag ingenting och därför är det knepigt att komma mig nära. Jag brukar säga att jag fungerar perfekt när människor i sann Ronja Rövardotter-anda håller sig på ett replängds avstånd, men kommer folk mig nära kommer eldar med största sannolikhet att tändas. Jag är en väldigt kärleksfull person som skulle göra allt för mina vänner. Men jag vet också att jag för ofta är väldigt dålig på att visa det. Till exempel är jag nog allra sämst i världen på att höra av mig. Hade Oscarsgalan handlat om att dela ut priser till folk som är dåliga på att höra av sig hade jag vunnit varje pris årligen since 1991, typ. Jag tror att det har att göra med att jag har svårt att ta tag i saker och genomföra dem, och varför det är så vet jag inte. Men jag förstår att det blir en frustration hos andra. För meningsfulla relationer behöver vara ömsesidiga för att kunna växa och hur bra funkar det när det bara är en som försöker dra igång något och den andra bara går runt med 8543 tankar i huvudet och har ingen aning om vad det är som händer? Man måste dra i mig, väcka mig ur min bubbla och säga att "nu ska vi göra såhär" och det förstår jag att folk inte orkar med. Det känns ju faktiskt tämligen värdelöst att ge allt när man inte får något tillbaka. Och så tänker jag på alla vänner jag har försummat och alla dessa träffar som det pratades om, alla fikor, alla resor och alla skypesamtal. De som inte blev av. För att någonting hände i den här lillhjärnan på vägen att det glömdes bort och den andra personen orkade inte fortsätta rycka i repet längre. Att vara sämst på att höra av sig är dessutom ganska oförenligt med att lida av extrem separationsångest, vilket gör att ensamhetskänslorna och tomheten växer. Det blir lätt att framstå som en bortskämd snorunge, en som bara ska ha och ha och ha och ha och inte ge någonting tillbaka. Det går inte ens att på ett rimligt sätt förklara för normalt fungerande människor varför det blir så. Varför jag har så svårt att ta tag i saker. Varför jag inte klarar av att göra vissa saker. Det är helt omöjligt. Är det inte bara att göra?

Jag menar inte att göra det här inlägget till en patetisk ursäkt för att jag stundtals är en dålig kompis. Jag menar inte heller att martyra eller få sympatier för att jag inte kan fungera på ett vettigt sätt. Jag tror bara att jag vill säga att jag aldrig har slutat bry mig, aldrig har slutat älska och aldrig har slutat funnits där, även fast jag stundtals försvinner. Jag tänker på alla vänner där kontakten idag är obefintlig. Där ett "vi måste bli bättre på att hålla kontakten!" har verkat som tomma ord för att jag efteråt bara fortsätter vara sämst på att just hålla kontakten. Att veta att jag har den största skulden i alla relationer som runnit ut i sanden är en av det är en av de värsta känslorna jag vet och jag vill inte att det händer med fler. Jag kanske ber om mycket och jag vet att det är jobbigt, men jag behöver att ni drar i mig och att ni aldrig slutar med det. I gengäld får ni min eviga kärlek och tacksamhet för att ni får mig att orka fortsätta leva de perioder jag befinner mig i ett totalt mörker. Mina fina vänner, tro aldrig att jag inte bryr mig eller att ni inte betyder någonting. För trots att jag inte alltid kan visa det och att jag försvinner så är ni mitt allt och jag är så tacksam för att ni finns i mitt liv.

tisdag 28 juli 2015

Ibland känner jag att jag verkligen hatar män

Ibland känner jag att jag verkligen hatar män. Det sticker i ögonen på folk och verkar vara ett stort problem för många, främst män förstås. Om jag säger att jag hatar män, betyder inte det att jag ständigt går runt som ett åskmoln av ilska och håller på att explodera av mansförakt. Det betyder bara att jag för kanske tredje gången på en vecka läser om ett våldtäktsmål där förövaren friats för att han "trodde att hon var över 15 år för att hon hade en välutvecklad kropp" eller "inte förstod att hon inte ville". Det betyder bara att jag läst för många kommentarsfält till krönikor och insändare som osar sexism och rasism. Det betyder bara att jag om och om igen läser om vuxna män som ger sig på och hatar och hotar en 17-årig tjej som står upp mot orättvisor i samhället. Det betyder bara att jag precis chattat med tjejer genom tjejjouren som är lite ledsna, och berättar om helgen då en killkompis förgrep sig på dem, trots att de sa nej och gjorde motstånd, men eftersom att de hade druckit får de väl skylla sig lite själva, eller?

När det här händer och ilskan väcks inom mig, då känner jag att jag verkligen avskyr män, killar, pojkar. För att de gör kvinnor, tjejer och flickor så enormt utsatta. Det som är svårt för många att förstå är att det inte betyder att jag hatar varenda man, kille och pojke som finns. Det betyder inte att jag hatar den 3-årige pojke som älskar att leka med dockor på förskolan, men som i den rådande machokulturen hemma uppmanas att istället leka med bilar och lego, "som pojkar ska göra". Det betyder inte att jag hatar den 7-årige pojken som önskar sig en Frozenklänning i julklapp men som istället får en mörkblå skjorta för att killar enligt machokulturen inte kan ha klänning. Det betyder inte att jag hatar den 15-årige kille som är väldigt blyg och försiktig, men som inte vågar säga nej när han blir inföst i ett rum med en tjej på en fest, för att han har lärt sig av machokulturen att killar ska alltid vilja, alltid vara kåta och alltid ta tillfälle i akt när det erbjuds. Trots att han egentligen inte vill. Det betyder inte att jag hatar den 19-årige kille som precis tagit studenten och drömmer om att bli förskollärare, men av machokulturen vet han att han kommer bli retad av kompisar för att han vill ha ett tjejjobb och inte ett riktigt jobb. Det betyder inte att jag hatar den 30-årige man som lider av psykisk ohälsa, men som inte vågar söka hjälp eller prata med någon, för machokulturen har lärt honom att män ska vara starka och tuffa och är du inte det, så är du ingen man. Det betyder inte att jag hatar den 50-årige man som är en av 800.000 män i Sverige som saknar en nära vän, för att machokulturen har lärt honom att det är bögigt och därmed fel att kunna visa känslor och svagheter i en nära relation med andra män. Så när hans fru hastigt går bort är han helt ensam och har ingen axel att gråta ut mot.

När jag känner att jag hatar män, då hatar jag inte dessa personer. Jag hatar män som göder machokulturen i patriarkatet med sitt förakt mot allt som ses som feminint. Det förakt som inte bara drabbar kvinnor genom sexism och sexualiserat våld, utan även män som inte lever upp till de normer som förväntas av dem i en machokultur. När jag känner att jag hatar män, undrar jag om män ändå inte hatar män lite mer. Det verkar trots allt som att en stor del av män inte tror att andra män kan vara annat än kåta monster som inte kan hejda sin sexualitet när testosteronet börjar pumpa i kroppen. Varför skulle de annars mena på att ”hon bad om det” eller ”hon får skylla sig själv” för att ”hon borde ha vetat bättre”? När jag känner att jag hatar män, tänker jag på att 98 % av allt sexuellt våld utövas av män, cirka 100 våldtäkter begås varje dag enligt uppskattningar av BRÅ och att var femte kvinna någon gång har blivit utsatt för allvarligt sexuellt våld.

Nästa gång jag säger att jag hatar män, så vet ni vilka och varför. Not all men, but yes all women.

tisdag 10 mars 2015

Berätta för mig om hur feminismen har gått för långt

TW: Sexuellt våld

Jag har hört att Sverige är världens mest jämställda land.


















Obs! Tweetsen hör ej ihop med tidningsartiklarna

onsdag 25 februari 2015

Varför Parks and Recreation är den bästa komediserien throughout history until the end of time forever



När jag ska börja förklara hur mycket jag älskar serien Parks and Recreation måste jag ha något att jämföra det med. Älskar jag serien mer än jag älskar ost? Ja. Älskar jag serien mer än jag älskar tacos? Ok, det där var en orättvis fråga. Men det är fair att säga att jag älskar serien så mycket att jag till och med döpt en av mina katter till en av karaktärerna. 

I sex år, sju säsonger och 125 avsnitt har Parks and Rec fått mig att skratta så mycket att jag gråtit, och gråtit så mycket att jag skrattat. Till dig som sett serien vill jag bara gratulera till äran av att ha fått ta del av den här fantastiska serien. Till dig som inte sett serien vill jag gratulera till att du förhoppningsvis efter det här blogginlägget ska MED GLÄDJE vilja spendera 2750 timmar av ditt liv på den här serien.

Vad är då med Parks and Rec som gör den till den bästa komediserien någonsin? För det första finns det inte en enda dålig karaktär. De flesta serier har oftast en eller flera karaktärer som är irriterande, tråkiga eller som inte fyller någon som helst funktion. I Parks and Rec är det precis alla karaktärer som tillsammans lyfter serien och gör den så fantastisk. Jag vill dock främst lägga fokus på huvudrollen Leslie Knope, spelad av Amy Poehler som även är producent för serien.


Det finns säkerligen redan tiotals listor på internet med anledningar till varför man bör älska Leslie Knope annars är man ett stupid fartface. Jag tänkte lista mina anledningar. För det första krossar Leslie totalt den tyvärr väldigt vanliga bilden av kvinnor som tråkiga. Hon är en hysteriskt rolig person med många oförglömliga citat bakom sig.



För det andra bevisar Leslie gång på gång att kvinnlig vänskap är det finaste som finns. Hur många gånger har vi inte hört skämten om att kvinnor inte kan vara i majoritet i styrelser för att de bara skulle bråka och tjafsa med varandra och inte få något gjort? I Parks and Rec finns det ingen osämja eller skitsnack mellan kvinnorna och Leslie är en otroligt kärleksfull person som visar gärna sin kärlek till sina vänner.

photobucket

Det är så sällan kvinnlig vänskap porträtteras såhär i filmer och tv-serier. Visst är kvinnor mer kärleksfulla mot varandra än män är, men tv-serier ger ofta bilden av att kvinnor ska vara varandras rivaler och de visar aldrig sin kärlek till sina vänner på samma intensiva sätt som Leslie gör. Hon älskar dem så mycket att hon till och med har gjort en dag bara för att hylla dem!


Förutom Leslies kärlek till sina vänner älskar hon kvinnor överlag. Allt hon gör genomsyras av girlpower och hyllningar till kvinnor, inklusive Leslie själv. Tredje anledningen till att älska Parks and Rec är på grund av att kvinnor lyfts upp så mycket mer än de brukar göra.



För det fjärde har Leslie en fantastisk drivkraft och har hon bestämt sig för att genomföra något så gör hon det, mot alla odds. Hennes drömmar och mål är inspirerande och hon låter ingenting stå i vägen för henne.



 


Jag har tappat räkningen på alla serier jag sett som består av homofobi, transfobi, rasism, fatshaming, slutshaming, bara vita etc etc. Ni vet, de klassiska komediserierna med Sköna Snubbari alla huvudroller. Parks and Rec bryter mot normer på flera sätt, och inte ens på ett sådant sätt att det blir påtagligt eller känns konstigt, det är först när man analyserar på vilket sätt Parks and Rec skiljer sig från mängden som man förstår vad det är som gör det. Jag är så fruktansvärt trött på alla skitserier vars humor går ut på att skämta på utsatta gruppers bekostnad och på att folk tycker att man inte ska ta det på så stort allvar för att det BARA ÄR EN TV-SERIE. Guess what, det är väldigt svårt att ta av sig genusglasögonen när de väl är på och låta sig inbillas att vi inte påverkas av det vi tittar på. Dessutom är det galet privilegierat att kunna säga att det som händer i tv-serier och hur personer skildras inte har någon verklighetsförankring.


Om inte Leslie Knope har fått er att förstå varför ni borde se Parks and Recreation kommer här ett axplock av mina favoritcitat under seriens gång.

Andy Dwyer





April Ludgate

Ron Swanson

Tom Haverford

Sedan får vi absolut inte glömma divan Donna Meagle, spelad av Retta (som är en sån jävla cool skådis och komiker att hon liksom bara är känd för ETT namn). Av alla karaktärer kanske Donna betyder mest. Ni vet i serier där tjocka alltid är avvikande och lite av ett skämt, att det deras övervikt görs till något att skoja om och håna? Det är få serier där tjocka medverkar där det inte görs till en grej att de är tjocka. Parks and Rec hör till en av de få serier där fatshaming inte existerar. Hon är även tillsammans med Tom en av de ickevita vilket är väldigt viktigt. Dessutom är hon en karlmagnet som kan få vem hon vill utan att det görs en grej av att de hon dejtar är snyggare/smalare än Donna själv.



Jag blir så glad när jag tänker på hur bra den här serien är på många sätt som andra serier verkligen suger på. Serien bryter mot normer som inte ens är så uppenbara för vanliga människor. När Donna och Tom har sin årliga TREAT YO SELF!-dag, som handlar om att de går och shoppar tillsammans och uppmuntrar varandra att treata sig själva med diverse saker som de kanske inte hade köpt annars, är det ingen som anklagar eller hintar om att Tom skulle vara bög. För ärligt nu, hur ofta ses inte en shoppingälskande man som homosexuell egentligen? 

tumblr

 
 
tumblr



För att inte tala om seriens otroligt sunda inställning till träning.



Här är lite gifar som beskriver min känsla exakt varje gång en ny säsong av Parks and Rec har premiär:



Och min exakta känsla när jag hade sett det sista avsnittet någonsin:



So there you have it. Alla anledningar till att titta på och älska Parks and Recreation. Jag är inte så avundsjuk på någon som jag är på alla som inte har sett serien och nu får chansen att se allting från början. Jag tror att jag också ska göra det. För tredje gången. Varför? Därför