Tacka fan för att vara tjock och ful

Igår delade jag ett Youtubeklipp på min Facebook som heter 10 hours of walking in NYC as a woman och som visar på den dagliga objektifieringen och sexualiseringen av kvinnor. Se den gärna innan ni läser vidare! Efter att jag postat klippet fick jag en kommentar som löd "How you doing?" Och "Have a nice evening!" Kan väl knappast räknas som "Verbal abuse"? som hittills fått fyra likes. Alla av män, förstås. När kvinnor pratar om till exempel olika sätt som män objektifierar kvinnor går män ofta in i en försvarsposition, som automatiskt förminskar kvinnors upplevelser, genom att säga typ ”men JAG menar inte si när jag säger så” eller ”det där är väl inte så farligt?” eller något annat som indirekt implicerar på att kvinnor reaktioner, känslor och tankar kring något inte är befogade. 

Jag beskyller varken personen som skrev kommentaren eller de som gillat den för att vara äckliga förtryckande kvinnohatande mansgrisar, för jag förstår att vid första anblick är det fullt rimligt att anta att ett ”Hej, hur mår du?” av en främling bara är välmenande och harmlöst. Men i ett vidare perspektiv kan vi se att alla dessa välmenande och harmlösa kommentarer är av samma skrot och korn som de som direkt objektifierar genom att handla om utseende eller sexuell anspelning. Innan jag hade hunnit bemöta kommentaren kom världens bästa långa pedagogiska svar som jag vill citera en del ur: 

”Det handlar inte om vad du säger lika mycket som varför du gör det. Om en okänd kille tar verbal kontakt med en tjej på gatan har det till största sannolikhet med att han undermedvetet anser sig ha rätt till att döma hennes utseende och kön, och självklart handlar det om ett chanstagande till att kanske vinna någonting sexuellt på kontakttagandet, om så bara bekräftelse” 

Det är precis så det är och när kvinnor, som är de som drabbas av detta, pratar om sina upplevelser kring objektifieringen de drabbas av från främlingar, bör män absolut inte ta sig tolkningsföreträde och hävda problemet inte är så stort eller att ALLA MÄN GÖR FAKTISKT INTE SÅ!!! 

Jag brukar skämtsamt säga att det är tur att jag är tjock och ful för det här problemet drabbar inte mig i samma utsträckning som det gör med många andra kvinnor som ses som attraktiva inom samhällets normer. Jag har privilegiet att sällan vara rädd och orolig för kontaktsökande män och jag kan nog på ena handens fingrar räkna hur många gånger det hänt att främmande män sökt kontakt med mig när jag gått ute själv nattetid, medan för alldeles för många kvinnor kan de räkna samma antal kontaktsökande bara på en kväll. Men det vore ju jättekonstigt om jag utgick från mig själv och påstod att eftersom att jag sällan har upplevt det, så kan det inte vara ett stort problem för kvinnor som grupp heller. Däremot kan jag prata om min upplevelse på individnivå genom att jag vet exakt hur den där isande känslan i magen känns när jag går hem från krogen, kanske lite för full för att kunna försvara mig OM något händer, och jag möter en främmande man på en plats som inte är upplyst och han tittar på mig och säger någonting till mig. Jag har kanske inte upplevt den lika mycket som andra kvinnor men jag går verkligen sönder när jag tänker på hur ofta kvinnor måste stå ut med den känslan i magen och gå hem med hjärtat i halsgropen. 

Det är lätt att säga oskyldiga komplimanger och renodlade sexuella övergrepp inte alls har med varandra att göra och HUR KAN JAG JÄMFÖRA FINA KILLAR SOM SÄGER SNÄLLA SAKER TILL SÖTA TJEJER MED VÅLDTÄKTSMÄN VAVAVA?! men sanningen är att båda två leds av samma princip och det är att kvinnor inte respekteras nog att ses som människor, subjekt, utan som objekt vars kroppar är till för allmänheten att kommentera, närma sig och förgripa sig på. Ingen vill vara varken offer eller förövare, men verkligheten ser annorlunda ut och vi måste öppna ögonen för det faktumet för att kunna göra en förändring.

Bild härifrån 

Jag vet inte var vi är på väg men jag vill inte följa med

Måndagen den 15 september. Det är dagen efter valet och jag ligger i sängen, klappar min katt och känner mig långt ifrån sugen på att möta världen utanför. Fredrik Reinfeldt har idag lämnat in sin avskedsansökan till riksdagens talman. Stefan Löfven har precis meddelat att han inte tänker bilda regering med Vänsterpartiet. Jimmie Åkesson är partiledare för Sveriges idag tredje största parti, Sverigedemokraterna.

Den minimala glädjen som infann sig igår över att det äntligen blir regeringsskifte är idag totalt bortblåst och jag känner att Alliansen lika gärna hade kunnat sitta kvar då ett samarbete över blockgränserna som utesluter V inte kommer gynna socialismen för fem öre. Jag har full förståelse för problematiken i det parlamentariska läget som har uppkommit och att drömmen om en majoritetsregering med ett rödgrönrosa styre är totalt krossad, men jag kan inte låta bli att vara orolig för vad som kommer att ske i framtiden. Jag tycker att det är viktigt att beröva SD på vågmästarrollen och isolera dem från inflytande, trots att det finns åsikter om att det är ett hot mot demokratin. Men vet ni vad? Det fanns en gång i tiden ett parti i Tyskland som vid valet 1928 fick 2,6 procent av rösterna. Två år senare hade partiet vuxit till 18,3 procent och fyra år efter det första valet hade partiet växt från 2,6 till 37,3. Vad de gick till val på? Ptja, bland annat alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter och en omfattande utbyggnad av äldreomsorgen, men också att neka vissa människor medborgarskap och rätt att bo och leva i Tyskland. Påminner det er om någonting? Nu jämför jag inte Sverigedemokraterna med Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, men jag vill verkligen betona vikten av att vi aldrig någonsin får glömma att allt som Hitler gjorde i Tyskland var lagligt.

Det finns personer som påstår att Sverigedemokraterna inte är farliga och att drevet mot partiet är överdrivet och onödigt och det är oftast personer som inte direkt påverkas av SD's politik som är av den åsikten. För drabbas en inte, behöver en ju inte bry sig, eller hur är det nu? Jag kanske får vara glad över att jag hade turen att födas i det här landet, enligt SD gör den turen att jag har fler rättigheter än många andra människor på jorden. Däremot känns det väldigt tråkigt att tänka på att om SD växer sig ännu större kan jag förlora rätten till min egen kropp i och med att de vill inskränka den fria aborträtten, jag inte skulle få adoptera om jag var i en samkönad relation samt att jag på grund av mitt biologiska kön skulle ha andra förutsättningar och förmåga att se på saker från ett perspektiv som skiljer sig från personer av det andra biologiska könet. Sverigedemokraterna för nämligen en politik som inte bara missgynnar rasifierade och människor som inte fötts i Sverige, att de växer är även en direkt fara för kvinnor och HBTQ-personer. Jag tror inte att alla som röstar på Sverigedemokraterna håller med varje partipunkt, men vi ska vara väl medvetna om att det här är ett parti som växer sig starkare och breder ut sig mer än något annat och det kan bli riktigt illa om vi inte sätter stopp för det. Historien får inte upprepa sig.

Jag läser berättelser av de allra mest utsatta människorna på Twitter. De som får hot av sexuell karaktär, död, våld. De som har en klump i magen varje gång de rör sig i det offentliga för de vet mycket väl om att rasisterna kan se dem, men de kan inte se rasisterna. Och mitt i allt det här måste jag stanna upp och fråga mig själv när vi slutade bry oss om varandra? Att Alliansens åtta år vid makten har kunnat leda till SD's framfart i och med ökade klassklyftor och nedmontering av skyddsnät som gjort människor oroliga är inte förvånande. Att Fredrik Reinfeldt går ut en månad innan valet och säger att välfärden står på spel när vi måste öppna våra hjärtan för kommande flyktingströmmar gör inget annat än att spä på folks desperation och rädsla och därmed direkt gynna Sverigedemokraterna. Det finns nämligen en syn på att vi som är födda här har per automatik rätt att få ha det lite bättre. Att vi inte kan dela med oss till de som inte har någonting för då kommer vi att få det lite lite sämre, och det vill vi inte gå med på. Även politiken Alliansen har fört i åtta år har handlat om att individen ska få det bättre och att individen ska utvecklas och en stor del av fokuset i dagens samhälle läggs på just självförverkligande. Att som socialist leva i ett samhälle där den bilden genomsyrar nästan allting är en daglig kamp och jag är övertygad om att det är den ökade individualiseringen som gör att vi har slutat bry oss om att ta hand om varandra och att vi ser varandra som fria individer som kan göra fria val och inte som människor som tillhör olika grupper med olika stora förutsättningar för maktinflytade, på grund av normer, fördomar och förtryck. Att medmänsklighet och solidaritet inte är en självklarhet i det landet jag bor i skrämmer mig, men jag kommer aldrig sluta kämpa för ett samhälle där vi är jämställda och jämlika och att frigörelsen av grupper från strukturellt förtryck alltid kommer föra den enskilde individens personliga framgång både ekonomiskt och maktmässigt.

Det är måndagen den 15 september. Kampen fortsätter.

Till dig som ännu inte har bestämt dig för vad du ska rösta på i valet. Jag vill att du läser det här.

Att bo och leva i ett demokratiskt land är få förunnat. Demokratin gör det möjligt för oss att vara med och påverka och bestämma hur vi vill ha det för oss själva och våra medmänniskor i landet. Innan 2010 var Sverige utnämnt till världens mest demokratiska land. Efter valet i september samma år sjönk Sverige till en fjärde plats. En av anledningarna till detta var den växande främlingsfientligheten som i sin tur gjorde att Sverigedemokraterna kunde ta plats i riksdagen där de nu har suttit i fyra år och kommer med all största sannolikhet växa sig större och ta ännu mer plats och makt.

Jag skriver det här för att jag vill verkligen att alla människor ska förstå hur viktigt det är att ta ställning. Tar vi inte ställning mot orättvisor och förtryck kommer det bara att bli värre. Vi vet alla hur det gick för de nazistiska partierna i EU-valet. Vi måste börja bry oss och agera och det viktigaste vi kan göra för att påverka är att rösta. Över 20 procent av alla unga mellan 18 och 29 år röstar inte. Kanske tycker de inte att det är viktigt, att deras röst inte skulle spela någon roll, att de inte riktigt har koll på vad de olika partierna står för, att alla är "typ likadana" och att det skulle ta för lång tid att gå igenom alla partiers partiprogram för att bilda sig en uppfattning. Trots det är de allra flesta övertygade om att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti som missgynnar människor och det är de människorna jag vill nå nu. För det finns en direkt motpol till Sverigedemokraterna. Ett parti som lägger en enorm fokus på att arbeta mot rasism och nazism och trycker på hur viktigt det är göra fler människor medvetna om hur rasismen påverkar oss i vardagen i skolan, på arbetet, på fritiden och hur diskriminering mot rasifierade ter sig och hur normer skapas efter just detta. Det partiet är Feministiskt Initiativ. Många som inte har läst om vad FI står för har fördomar om att det är ett manshatarparti, att det kommer införas mansskatt om FI kommer in i riksdagen, att militanta rabiatfeminister organiserar sig och smyger runt på natten och rycker snoppen av män, att FI vill skapa ett matriarkat. Inget av det stämmer. FI vill att vi ska leva i ett samhälle där alla är välkomna att leva som de är eller vill vara, utan att bli utsatta för diskriminering, hot och våld. FI's politik är SD's raka motsats. Gång på gång har vi sett högt uppsatta sverigedemokrater som uttalat sig negativt om rasifierade, kvinnor och HBTQ-personer. Feministiskt Initiativ vill arbeta för att stärka dessa gruppers rätt till likvärdig existens i samhället och utmana normer som gör att vissa grupper ställer sig över andra och skapar en maktordning som kan få förödande konsekvenser för människor.

Jag är glad att jag hade turen att födas i ett land där jag kan vara med och påverka hur vi ska ha det, och jag är glad att jag är öppen och sympatisk så jag kan se andra människor och inte enbart bilda mig en uppfattning om saker på grund av min egen världsbild som utgår från mig som individ. 

Demokratin gör det möjligt för oss att rösta på precis det vi vill, och det ska vi vara glada över. Men när ni går till vallokalerna under den kommande veckan vill jag att ni har i åtanke att en röst på Feministiskt Initiativ är en röst mot Sverigedemokraterna. Rasismen får aldrig någonsin vinna över medmänskligheten.

Amanda Hackney, den tjocka tjejen som dansar och uppmärksammas på Facebook.

De senaste dagarna har mitt flöde fyllts av filmer på en dansande tjock tjej som heter Amanda Hackney. De visas på mitt flöde eftersom att jag har Facebookvänner som taggar vänner i filmens kommentarsfält. Syftet med detta är roas och skratta åt Amanda. Varför? Är det för att hon dansar fult eller roligt? Nej, jag skulle vilja påstå att filmerna inte hade blivit så spridda om hon var en normalviktig person som dansade, då hennes dans inte är utmärkande på något sätt. Det som är utmärkande med filmerna är att Amanda Hackney är tjock och det är roligt att en tjockis dansar. Känner ni igen er? Att ni tycker att det är lite småkul att se fettet dallra på en tjock person som dansar? Problemet är att det är många som tycker att det är roligt och det gör att tjocka personer inte tillåts vara på samma sätt som smala. Smala personer tillåts att dansa, precis som att smala personer tillåts att äta skräpmat, utan att riskera att bli förlöjligade, utpekade eller hånade. Tjocka personer har inte samma tillåtelse och det visar sig aldrig så tydligt som när filmer på en glad och dansande Amanda Hackney delas på grund av att hon är tjock och att det är roligt.

Jag är övertygad om att Amanda Hackney har bättre självförtroende än 90 % av alla som kommenterar hennes filmer och jag blir glad av att se henne i sitt esse när hon dansar, för jag tror att det är något hon verkligen tycker om och mår bra över. Jag bara undrar hur man kan tycka att det är legitimt att kommentera för att håna en annan människa. En vanlig människa med egna känslor, tankar och funderingar som sitter på andra sidan skärmen och förstår i allra högsta grad att folk skrattar åt henne. Om ni verkligen tycker att det är så roligt att se fett dallra, kan ni inte sitta och småfnissa för er själva och låta bli att dela med er till andra som i sin tur skulle kunna fortsätta skratta och håna? Ni vill väl ändå inte vara mobbare?

Tänk om det finns fler tjocka tjejer där ute som ser på Amanda Hackneys filmer och inspireras till att själva våga mer och visa sig som de är. Hur tror ni att de påverkas av allt hat och hån Amanda får? Hur stora tror ni att deras chanser att våga göra något är när de förstår att om de gör samma sak kommer folk att skratta och peka på dem med? Alltså det är 2014 och nu är det fan dags att låta tjocka personer få finnas på samma villkor som smala.

Skärp er.

Varför är det så läskigt att inte vara smal?

Om jag hade fått en krona för varje gång jag i något sammanhang hört någon, främst tjejer och kvinnor, säga någonting som antyder på att de tänker på sin vikt, så hade jag nog haft en större förmögenhet än världen fem rikaste personer tillsammans. På bara några sekunder kan jag utan problem komma på flera konversationer som nämnt kroppar, vikt, utseende, fett som har inträffat bara den senaste veckan. Jag omges av personer som lever i ständig skräck att inte vara tillräckligt smala. Hur påverkar det mig som är tjock?

Jag har hela mitt liv fått höra och läsa att det är fel att vara tjock. Tidningarna säger åt oss hur vi ska se ut och resten av samhället bara nappar på idén och börjar på olika dieter, tränar som galningar, väger sig dagligen och pratar inte om något annat än om sin egen kropp och vikt. Jag kan inte betona nog hur världsligt jag tycker att kroppsångest är. Det är en jävla kropp, en lekamen. Varför är det så viktigt hur den ser ut? Det är väl desto viktigare vad den faktiskt kan göra? Jag beskyller inte enskilda individer för deras sätt att tänka kring kroppar, men jag vill lyfta fram fenomenet med att det är så viktigt (no pun intended) att vara smal och ha "rätt kropp". Vi berömmer folk som har gått ner i vikt, vi kommenterar andras synliga viktned- eller uppgång och vi gör en stor sak av andra människor och deras kroppar.

Jag beslutade mig, ungefär i samma veva som jag accepterade att jag var tjock, att sluta kommentera andras kroppar i tid och otid. Att sluta kommentera andra människor gjorde att acceptansen mot min egen kropp blev större och jag kunde lägga tid och energi över andra saker än att må dåligt över hur jag såg ut. Men även om jag har accepterat att jag inte är smal är jag givetvis aldrig fredad. Jag hamnar ständigt i dessa konversationer. Konversationer som påminner mig om hur viktigt det faktiskt är att vara smal, att tänka på varje kalori som åker ner, att jag inte är lika mycket värd som andra som är smalare. Och det är ganska svårt att vara nöjd med sig själv när samhället konstant uppmanar till självhat.

Min tanke bakom detta är som sagt inte att beskyllda individer, men jag vill få er att tänka och reflektera över er själva. Varför är kroppens utseende så viktig? Hur kommer det sig att vi tar oss rätten att kommentera andras kroppar och hur tror vi att det påverkar oss själva? Hur påverkar det oss att ständigt tänka på vikt och kalorier?

Innan jag får någon kommentar som antyder att jag bara vill leva i en värld där alla har fetma och kosta samhället miljontals kronor och FETMA ÄR FAKTISKT ETT STORT SAMHÄLLSPROBLEM!!!111 vill jag bara säga nej. Jag vill leva i en värld där alla ska få ha sina kroppar i fred utan att låta normer och andras kommentarer ska påverka dessa, och att det ska vara okej att väga 40 eller 400 kilo utan att folk tar sig rätten att kommentera din kropp.

Nu får det fan vara nog

Jag lägger ner så jävla mycket tid med att läsa och skriva om feminism, jämställdhet, genus, antirasism, klasskamp och många andra samhällsfrågor som jag tycker är så viktiga att lyfta fram. Jag anser att om vi ökar medvetenheten om olika samhällsstrukturer kommer vi att kunna arbeta mer med att förbättra dessa och därmed låta alla människor leva utan förtryck, hat, hot och förutfattade meningar. Jag vill tillägna mitt liv till att göra den här världen en bättre plats att leva på för alla människor och jag vill leva i ett samhälle fritt från förtryck.

Jag möter motstånd i princip varje dag. Allt från kvinnohatande sverigedemokrater som skriver att jag är en ful kommunistsubba som ingen ens vill våldta, till vita vänstersnubbar som förminskar den feministiska kampen genom att påstå att klassperspektivet är det som är viktigast och att de minsann "också har det jobbigt". Vissa dagar är jag bra på att ta skiten, då tänker jag att det är ett bevis för att det jag gör är viktigt och att det behövs, men andra dagar känner jag för att ge upp eftersom att jag fylls av en känsla av att vad jag än gör, hur mycket jag än gör och hur jag än gör det, så kommer det aldrig vara nog.

Så loggar jag in på Facebook. Där jag tar för givet att jag ska ha min trygghetszon eftersom att jag har mina vänner här, många med samma värderingar som mig och även om jag startar och deltar i diskussioner här ibland och folk är av olika uppfattningar är språket hundra gånger bättre än ute på det övriga internet.

Men jag har ett problem. Min feed fylls av "Förnamn Efternamn gillar det här inlägget" följt av bilder som hånar, häcklar och objektifierar kvinnor, bilder som föreställer "skojiga rasistiska skämt", bilder som genomsyras av transfobi och homofobi och annat som är avvikande från normen som är så himla kuligt att skoja om. "Man får inte skämta om någonting i det här landet längre" sägs det och ptja, får och får får ni väl, men måste ni? Jag kan personligen tycka att man får skämta om allting, men man ska tänka på vem som skrattar och varför. Och genom att dela och gilla dessa bilder reproducerar ni stereotyper och studier visar att t.ex sexistiska skämt ökar diskriminering (läs gärna:http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/sexistiska-skamt-okar-diskriminering/). Jag är fullkomligt övertygad om att detta även gäller andra grupper i samhället som ständigt får vara andras slagpåse för något som "bara är ett skämt ju".

Försök ta till er det här. Ni behöver inte vara för jämställdhet, jämlikhet eller antirasism, det är bara min stora önskan eftersom att det är common sense, men att kämpa för det som jag gör skadar inte en jävel, medan kvinnohat, klassklyftor och rasism har förödande konsekvenser för människor.

Det finns massor att läsa om det här och jag kan inte vara allas lärare, jag vill bara att ni tänker efter för just nu är jag jävligt trött på att ständigt få möta motstånd i kampen för ett bättre samhälle för alla.

Jag är så fruktansvärt äcklad av konsumtionssamhället

Jag satt i vanlig ordning och latade mig i soffan när jag bestämde mig för att ta itu med de klädhögar som hade börjat växa lite här och var i lägenheten. Nej, jag är inte en särskilt ordningsam person, men så länge jag inte hittar småkryp eller mögel någonstans tänker jag tycka att det är ok. Jag fyllde hur som helst rätt snabbt en IKEA-kasse med svettluktande utstyrslar redo att unna sig en spatimme i tvättmaskinen under min tvättid senare i veckan.  När jag hade vikt mina rena kläder öppnade jag garderoben och en sån märklig känsla kom över mig på en gång. För det jag såg, och som jag sett hur länge som helst utan att knappt reagera eller lägga en tanke på det då, var flera hyllor med kläder i alla möjliga material, storlekar, mönster, former som bokstavligt talat vällde över. Och där stod jag med flera klädesplagg i famnen med tanken att fylla garderoben ännu mer.

Jag började fundera. Fundera på vad det är för syfte för mig att ha en garderob full med kläder. Vad det har för betydelse, inte bara för mig själv eftersom att det handlar ju inte om plagg som jag har sytt av material jag själv har tillverkat. Någonstans är det jag som har gått till affärer och spenderat 99:-, 149:-, 199:-, 249:-, 299:-, 399:- och mycket mer än så på olika klädesplagg. Jag ska väl egentligen vara glad över att jag är så dålig på matte för jag har som konsument spenderat pengar i siffror så höga att jag skulle få svindel om jag fick veta det exakta numret.

Vi lever i ett konsumtionssamhälle som är en slags symbol av den kapitalism som genomsyras världen över. Vi köper och köper och köper och köper och slänger aldrig iväg en tanke på konsekvenserna av vår extrema konsumtion. Vi vill bara ha och ha och vi bryr oss sällan om vart varan kommer ifrån, vi vill ändå ha den, kosta vad det kostar vill.

Och jag tänker att det är så jävla sjukt att det är så, och att fler inte fattar hur sjukt det verkligen är för att det här systemet är så djupt inpräntade i oss att det blir naturligt. I ett globalt perspektiv blir hela grejen ännu sjukare. Vad spelar det för roll att jag har fem vårjackor, om ett barn i Nigeria just nu dör på grund av näringsbrist? När det finns barn som svälter ihjäl i världen, vad har det då för betydelse att jag har en platt-tv? Jag sitter på min soffa och tittar runt i mitt vardagsrum på alla nya prylar och möbler som jag köpte när jag flyttade in i min lägenhet och jag tänker på hur mycket pengar jag har lagt ner på de sakerna och hur många flickor som skulle kunna få gå i skolan i ett år för de pengarna och jag får en hård jävla klump i magen och äcklas av mig själv.

Men jag skuldbelägger inte. Jag tänker att det är fullt naturligt att efter en sådan insikt känna äckel och obehag inför vem man är och handlingar som man utför, men samtidigt är det viktigt att behålla förståelsen för att jag faktiskt är ett offer för konsumtionssamhället och att mitt beteende och mina tankegångar är inpräntade i mig på grund av den här kapitalistiska symbolen. Det är först nu när jag inser hur skevt det är som jag kan sätta ner foten och våga vilja göra en förändring. För jag kan allvarligt talat inte leva med mig själv om jag inte gör något för att den här jorden ska vara en skälig plats för alla människor att bo på, både sett till miljön och individer.

Gör er själva en tjänst och googla på "konsumtionssamhälle" och läs tills ögonen blöder. Det är ett så otroligt viktigt ämne. Läs gärna annars denna väldigt intressanta tråd på Flashback (ni vet, där det bara hänger våldsnazister och kvinnohatare) om konsumtionssamhället, "Vad är felet med konsumtionssamhället?". Ju fler som är medvetna om en problematik, desto snabbare kan vi göra något åt det.

Angående mina kläder i den överfyllda garderoben önskar jag att jag kunde säga att jag gjorde mig av med nästan allt och numera bara har en uppsättning av alla plagg, men det vore att ljuga. Jag gjorde mig inte ens av med hälften, men anser ändå att det är en bra start av en som lider av extrem separationsångest (vi snackar "nämen, en trasig säkerhetsnål som jag hade i en tröja när jag gick i sjuan, det vore dumt att göra sig av med den!") att ändå fylla en IKEA-kasse med plagg redo att slussas iväg till bättre behövande.

I kampen mellan separationsångesten och äckelkänslorna mot mig själv som konsument vann äckelkänslorna, och jag tycker faktiskt att det känns helt okej.

Därför avskyr jag män

Jag har inte skrivit på ett tag och tyckte att det var bäst att göra comeback med en rubrik som jag vet kommer generera i klick då den är provocerande och Schysta Snubbar™ kommer att utbrista "JAG VISSTE DET! FEMENISM ÄR LIKA MED MANSHAT!" så det är väl bäst att jag förklarar mig. (Detta är något jag har väldigt svårt för, det är inte enkelt att förklara sig utan att det blir något mesande och som ett "åh snälla förlåt mig herr patriarkatet låt mig förklara hur jag menar jag vill ingen något illa speciellt inte alla Schysta Snubbar™" och som att jag viker mig för patriarkatet genom att jag typ måste URSÄKTA mig (hatar detta med). Men here we go)

När man talar om samhällsstrukturer och kön, betyder kvinnor och män alltid dessa kön som grupp. Det betyder att om man säger att kvinnor utsätts för våldtäkt och sexuella övergrepp av män i större utsträckning än att män blir utsatta av samma övergrepp av kvinnor, menar man då på att kvinnor är den GRUPP som är överrepresenterad vad gäller offer för sexualbrott. Det betyder inte att varje kvinna på individnivå har blivit utsatt för detta. Att män som GRUPP utsätter kvinnor för detta betyder inte det heller att varje man på individnivå är sexualbrottslingar. Det finns därför ingen anledning att börja grina "men jaaaag gör inte så!" när man talar om strukturer i samhället eftersom att det aldrig är på individnivå. Därför kan nu ni män torka era tårar och förstå att rubriken inte handlar om just er som individer, utan er som del av en grupp.

Men jaha, varför hatar jag då män som grupp? De har väl inte gjort en fluga förnär? Män åker väl inte på festival och genomför våldtäkter i något lerigt tält? Män kan väl inte rå för att de är smartast och bäst och därför sitter på de högsta positionerna i arbetslivet? Män har väl aldrig kallat andra män för "bög" som skällsord?

Så här är det. Män och kvinnor blir från födseln stöpta i könsroller som talar om hur kvinnor och män ska vara och bete sig. Vi fostras helt enkelt olika beroende på vad vi har mellan benen. Män lär sig tidigt att ta plats, vara modiga, stå upp för sig själva, vara coola och inte visa känslor. Kvinnor lär sig att "leka fint", sitta ner, vara tysta och vara söta och fina. Detta som vi lär oss från barndomen följer med oss hela livet och tar oss till var vi är idag, ett samhälle där män är macho och tar för sig och kvinnor är mer tillbakadragna och tar inte plats i lika stor utsträckning. Den kvinnliga könsrollen är främst förtryckande mot kvinnor själva. Det finns ett utbrett farligt kvinnohat bland kvinnor som gör att vi ser varandra som konkurrenter i stället för att hjälpa och stötta varandra. Detta kan te sig i hur vi klär och sminkar oss, att vi vill vara snygga och fina (gärna snyggast och finast) men även hur vi bemöter andra kvinnor, både bekanta och personer vi precis har träffat. Vi har högre krav på våra utseenden utifrån de normer och ideal som talar om hur vi ska se ut (vill här passa på att säga ett stort jävla FUCK YOU VECKOREVYN för allt skit du utsatte mig för när jag var yngre). Att kvinnor är bra på att trycka ner andra kvinnor är givetvis någonting som män tjänar på. Om sammanhållningen bland kvinnor är svag, har män möjlighet att positionera sig och ställa sig över kvinnorna. Vad tror ni hände när vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige? Att det var en enda kvinna som sa "nu vill jag också kunna rösta" och männen ba "kejrå"? Nej, det var ett resultat av att flera kvinnor gick ihop, stod tillsammans och kämpade för lika rättigheter och villkor. När kvinnor tillsammans kämpar för något får vi resultat, men det funkar inte om kvinnor ständigt ska se varandra som fiender och inte värna om systraskapet.

Därför är den kvinnliga könsrollen fruktansvärd, men vad som är ännu värre är den manliga könsrollen och här återkopplar jag till inläggets rubrik. Jag avskyr den manliga könsrollen som inte bara förtrycker män själva, utan även kvinnor som grupp. Män som avviker från normen för hur en man ska vara ses som fjolligare, "bögiga", "tjejiga" och det nedvärderande i detta är att fjolligt, bögigt och tjejigt betyder att något är dåligt. Utöver patriarkatets mansförtryck finns det ett utbrett kvinnohat som yttrar sig i bland annat sexuella övergrepp, sexism, våld, lönediskriminering och lägre positioner på arbeten. Jag känner en sådan stark avsky mot män som grupp som tar tillfälle i akt och positionerar sig över kvinnor som grupp för att inneha den större delen av den politiska, ekonomiska och sociala makten, just för att de glider in på sin könsroll och vet redan från början att de har den största delen av makten i samhället och utnyttjar det.

Men det är inte konstigt att män i de flesta fall ställer sig oförstående till anklagelserna om att de innehar den större delen av makten. Att erkänna detta är nämligen att erkänna att man är privilegierad och erkänner man det har man direkt en skyldighet att ta ett steg tillbaka och låta någon annan få chansen att prestera på lika och rättvisa villkor.

Jag vill passa på och tipsa om Twitterkontona Vardagssexismen och EverydaySexism som retweetar vardagliga upplevelser av det utbredda kvinnohatet. Är du nu en Schyst Snubbe™ som tycker att jag drar ner dig i skiten för att jag talar om att män våldtar, diskriminerar och misshandlar och du INTE gör det, har jag bara två saker att säga till dig. 1. Du kommer inte få en medalj för att du inte kränker andra människor. Sorry. Eller nä, tar tillbaka mitt sorry och 2. Att du inte utsätter andra människor för övergrepp betyder inte att du är en Schyst Snubbe™ utan bara att du är en helt vanlig människa som är som människor bör vara. Förstå att du som man tillhör den grupp som utsätter en av tre kvinnor för sexuella övergrepp och försvara dig inte med att du inte är en av dem utan fråga dig själv i stället vad du kan göra för att förhindra att en av tre kvinnor någon gång får uppleva att de inte har rätten till sin egen kropp.

Nu har jag enbart skrivit om detta från ett könsperspektiv, jag drar gärna in ett intersektionalitetsperspektiv också, men just nu är jag ganska trött i huvudet och måste vila en stund för inatt ska jag ge mig ut och rycka snoppen av män.

Hej så länge.

Ursäkta mig, men Prideparaden är så jävla sjuk

Det är svårt att kritisera Priderörelsen utan att låta som någon antihomosexuell sverigedemokrat, men för mig är det viktigt att förklara att det inte är tanken bakom som jag är skeptisk mot, utan att det faktiskt måste existera. Jag fick en inbjudan till att deltaga i Eskilstuna Spring Pride tillsammans med studentkåren för Mälardalens Högskola. I deltagandet innegick bland annat att titta på den stora paraden genom stan den dagen. Och jag kan inte låta bli att tycka att en sådan parad är helt sinnes. Jag skulle vilja säga precis som Kakan Hermansson: "jag tycker att det är sjukt att den heterosexuella normen och allmänheten ska få agera åskådare och titta på galenskapandet som sker i vår hbtq-familj". Här ska alltså vi vanliga människor stå och titta på när människor som avviker från normen visar upp sig och skojar till det? Och vi ska stå och hurra och heja och verkligen lyfta fram att NI ÄR ANNORLUNDA OCH DET ÄR SÅ COOLT!

Jag är inget gayhatande as, tvärtom. Jag tycker att det är sjukt att heteronormen FORTFARANDE tvåtusenfuckingtretton är så stark att vi behöver Prideparader för att hylla personer som avviker från den. För att de personerna FORTFARANDE diskrimineras och ses ner på. Det är där problemet ligger. Sedan tycker jag att det är jättebra att ha föreläsningar och seminarium om HBTQ i anslutning till Pridedagarna, men jag önskar att fokuset flyttades mer till detta än att det skojiga och festliga. För det finns ett allvar i att heteronormen är så pass stark och att personer som avviker från den ses som annorlunda. Jag vill att alla 365 dagar dagar om året ska vara allas. Homosexuellas, heterosexuellas, transexuellas, svartas, vitas, gulas, blåas, långas, kortas. I grund och botten är vi alla människor och det är det som är viktigast.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag vet att jag som heterosexuell inte på något sätt har tolkningsföreträde i den här frågan, men jag vill ändå säga att jag längtar till den dagen det har blivit så pass normalt och accepterat att vi inte längre behöver priderörelsen.

EDIT: Jag läste lite hastigt och slarvigt och inbjudan gällde att deltaga i paraden för att visa sin support för HBTQ. Jag har egentligen bara kännedom om Stockholms prideparad där bara exklusifva människor får delta och resten av oss vanliga personer står vid sidan av och tittar på, därför trodde jag att detta gällde även det. Vad gäller att deltaga själv vet jag inte riktigt vad jag tycker mer än jag nog skulle tycka att det var lite olustigt att vara en del av "cirkusen" (shit vad nedlåtande det där lät, jag menar cirkus på det sätt att en grupp människor visar upp sig, och en annan grupp människor tittar på och applåderar åt showen). Det finns en "vi och dem"-känsla och även om jag förstår att Pride är till för att "vi och dem" ska försvinna helt från samhället, så är jag osäker på om detta är rätt väg att gå.

Jag vill bara lägga mig ner och gråta

En av mina största sorger i livet är tanken på att så länge jag lever kommer denna planet att krylla av kompletta idioter som är alldeles för jävla dumma i huvudet för att förstå att jag alltid har rätt och att de bara borde hålla käften och ändra åsikt och därmed bli mer humana.

Det finns en anledning till varför det som händer i Husby sker och det stavas inte biologi

I Husby inträffade i går kväll och hela natten något som polisen rubricerar som våldsamt upplopp. Enligt media startade upploppet med bilbränder och stenkastning mot polis. Detta var även det enda som det rapporterades om under kvällen och natten i nyhetsmedia, medan privatpersoner på Twitter vittnade om en helt annan bild av händelseförloppet i orten som inkluderade polisbrutalitet i form av slag, batonger, hundar och nedlåtande kommentarer. Flera orginaltweets är borta och Twitterkonton som rapporterade om kravallerna är avaktiverade, mycket möjligt på grund av det hat och hot de fick mottaga från rasister hela kvällen igår.

Jag läser på Flashback att detta är typiskt muslimer, att dessa jävla invandrare har våld i blodet och aldrig kan vara tacksamma över att de minsann får mer pengar än våra svenska pensionärer, att detta kommer göra att Sverigedemokraterna växer sig starkare och jag blir så in i helvetes jävla förbannad att jag är sekunder från att sula in laptopen med all kraft i väggen, skrika tills lungorna går sönder och ge mig ut för att leta efter de här jävla asen som inte fattar att de själva är en del av problemet.

I vanlig jävla ordning har människor så förbannat svårt för att analysera och anklagar och skuldbelägger till höger och vänster utan att tänka efter ordentligt. Det verkar vara så jävla förekommande att bara se till händelser och uppkomna situationer och inte ifrågasätta orsakerna bakom dessa och jag blir SÅ JÄVLA PROVOCERAD av att det är VUXNA MÄNNISKOR som är så otroligt jävla korkade att de inte fattar att det är klassamhället och den ständiga segregationen som ligger bakom upploppen. Invandrare i förorten ses som andra klassens medborgare. Det är ingen som lyssnar på dem, det är ingen som ser dem, det är ingen som talar med dem. Det handlar om ett utanförskap orsakat av priviligerade människor som vänder ryggen till de underpriviligerade som ber om hjälp. Jag säger inte att bilbränder och stenkastning rättfärdigar någonting, jag säger bara att det inte är konstigt att det här sker med tanke på hur situationen ser ut. Får man aldrig sin röst hörd, blir man förminskad och ignorerad tar man till slut till alla medel som finns för att få synas och för att auktioriteter faktiskt ska lyssna. Det är då detta händer. Det handlar om ett missnöje mot polisens agerande förra veckan  Jag har alltid varit försiktig med att kritisera polisen och polisens agerande i vissa situationer men efter att ha legat uppe till tre inatt och följt hashtagen #Husby på Twitter känner jag sån otrolig svar tilltro till polisen som representanter för rättsväsendet. Det är helt sinnessjukt att ge sig på civila och barn, att skrämmas med hundar och att kalla människor för negrer och apor. Polisen i Sverige 2013.

Jag vill även spy galla över nyhetsmedia, era fega jävla kräk, som är lindade kring polisens lillfinger och gärna skriver om vandalismen och de polisskador som inträffade, men skiter i att skriva om orsakerna bakom eller att rapportera direkt från Husby utan tar all information från Twitter och vrider och vänder på sanningen för att det ska se bra ut. Antal nyhetsmedier som åkte ut till Husby i går kväll = noll. Antal nyhetsmedier som åkte till Saltsjöbaden när ett tåg hade kraschat in i ett hus = gissa.

Det är dags att lyssna på folket i förorten. Det är dags att ifrågasätta polisbrutaliteten. Det är dags att nyhetsmedier fördelar sina resurser på viktiga samhällsfrågor och problem. Upp till kamp.

Det finns en sanning i att skämtsamt säga: "Jag har ju faktiskt varit och tränat idag, så nu kan jag få unna mig"

Jag vill spinna vidare på det här med kroppar, inställning och mat för allting hör ihop och allting påverkar varandra, även om vi inte riktigt förstår det.

Jag vill skriva om ätstört beteende och ätstörningar handlar faktiskt bara inte om anorexi och bulimi och extrema fall, utan jag vill skriva om ätstörda beteenden som handlar om all osund relation till mat som majoriteten av alla tjejer jag känner har, även om de själva inte vet om det. Jag tror att mycket handlar om vår uppväxt och hur vi har lärt oss om mat, så vi tycker inte att det är konstigt när vi får ångest över det vi stoppar i oss. Det är som om det vore naturligt för oss. Vi tycker inte att det är konstigt att räkna kalorier eller undvika att äta olika saker relaterat till kaloriintag, även om vi skulle VILJA. Och det finns en sanning i att skämtsamt säga: "Jag har ju faktiskt varit och tränat idag, så nu kan jag få unna mig" för NÅDE DEN SOM STOPPAR I SIG EN ENDA KALORI MER ÄN VAD KROPPEN HAR FÖRBRUKAT! Det ÄR ett ätstört beteende att inte kunna äta mat utan att få dåligt samvete och ångest om man inte känner att man har "gjort sig förtjänt" av det, till exempel genom att först ha förbrukat kalorier på gymmet och sedan "få" äta. Det må komma ut som ett skämt men sanningen är att det är så jävla många tjejer som tänker såhär och inte fattar hur sjukt det är.

Min mamma är den mest hälsosamma och sunda personen jag känner. Varje dag går hon minst en timme med stavar, om hon inte dansar genom skogen lyssnandes på musik eller hoppar upp och ner på sin yogaboll. Varje dag äter hon det vi klassar för onyttigt, i små mängder förvisso, men hon gör det utan en enda tanke på att det är för att hon har förbrukat kalorier tidigare eller att hon kanske skulle förstöra sin träning. Hon äter för att hon tycker att det är gott och hon njuter av att kunna göra det. Min mamma är lycklig 364 dagar om året och varje sommar åker hon på semester till Finland och när hon kommer hem har hon gått upp tre kilo men hon är så glad för att hon har njutit av ledighet med släkt, vänner, god mat, solande, badande och läsande. Min mamma har lite hull på magen som aldrig kommer att gå bort men hon bryr sig inte för hon trivs med livet ändå och gör saker som gör henne glad och som tillfredsställer hennes behov. Min mamma är en riktig livsnjutare och jag önskar att alla kunde ta efter hennes sunda inställning till livet. Vi måste öppna upp ögonen och inse att det vi håller på med inte är sunt och även om det finns ett antagande om att någonting skulle vara nyttigt och hälsosamt, är vi egentligen bara förblindade av den ångest och lärdom vi fått av mat och inbillar oss det. Vi behöver äta för att överleva och må bra, varför skulle vi då istället låta mat fördärva oss?

Kan vi inte bara skita i folks utseenden över huvudtaget?

Det är ju faktiskt inte bara tjocka som har "fel utseende" utan folk i allmänhet är väldigt glada i att kommentera spinkiga ben, stora näsor, finnar, fet hy, flottigt hår och hängpattar. Kan vi inte bara låta detta existera och ha som personlig åsikt att det är fult utan att lägga någon som helst värdering i det?

Fat shaming och sånt skit

Jag kommer nog aldrig begripa mig på att av alla "åkommor" en människa kan dra på sig (sjukdomar, synskador, hörselskador, lemlästning ja ni fattar) så är skräcken för att bli TJOCK den allra största. Det känns som att nästan alla tjejer jag känner hellre hade sågat av lilltån med en rostig kniv, än att bli tjocka. FÖR ÄR MAN TJOCK DÖR MAN JU ALLTID I FÖRTID! Eller hur är det nu..?

Okej, om jag skulle gå runt och fråga kvinnor varför de inte vill bli tjocka tror jag att de främsta anledningarna skulle vara att det inte är hälsosamt och att det inte är attraktivt. Jag kan ha fel om detta, fill me  gärna in i kommentarsfältet i så fall. Jag tänkte börja med att tala om hälsoaspekten.

Vi kan komma överens om att människor som väger 500 kilo (och inte är 10 meter långa) inte är hälsosamma. Vad jag däremot inte tänker enas med många andra om är vilka samhällskostnader tjocka människor orsakar. Många tycks tro att tjockma = kostar samhället MASSOR AV SVENSKA PENGAR! Men det är i själva verket inte alls särskilt många överviktiga som är i så dåligt fysiskt skick att de behöver gå till en läkare och bli bekostade av era kära små skattekronor. Det är människor i extrema fall som behöver sådan hjälp på riktigt, och de är inte på något sätt i majoritet. Jag tänker mig att det går kanske ett extremfall på hundra vanliga tjockisar. Så alla dessa andra 99 tjockisar som inte går på läkarkontroller relaterade till sin övervikt (och därmed inte roffar åt sig era kära små skattekronor), varför kan inte de bara få leva och verka precis som alla andra? Varför måste övervikt vara något skambelagt och fel och förknippat med dålig hälsa när det inte alls behöver vara så? Det finns smala som äter dåligt och aldrig tränar, precis som det finns tjocka som äter bra och tränar regelbundet. Hälsa har väldigt sällan med vikt att göra. Precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg är god hälsa bra mycket mer än vad människor generellt tror och det är hälsosamt att vara lycklig.

Förutom den snedvridna hälsoaspekten av övervikt så finns det en bild av överviktiga som något oattraktivt och fult. Var kommer den bilden ifrån tror ni? Tror ni att från den sekund ni ploppade ut ur er moders vagina infann sig denna inställning till överviktiga personer? Eller tror ni att genom er uppväxt och att studera omvärlden, skapade ni den här bilden utifrån samhällets rådande normer och ideal?  För genom den nedvärderande bilden ni har av tjocka personer applicerar ni detta på er själva och får ångest när ni själva innehar symptom (celluliter, daller, siffror på vågen) som dessa personer har. Det är samhället som har gjort att den här bilden av överviktiga människor existerar, och så otroligt många tar del av det genom något som kallas för fat shaming.

Fat shaming handlar i grund och botten om att skambelägga tjocka för att de är tjocka. Fat shaming handlar om att anse att andras kroppar inte är deras egna business utan att de är till för andra att ha en åsikt att yttra sig offentligt om. Fat shaming handlar om att inte respektera andra människor. Fat shaming handlar om att folk tror att skuldbeläggning är sättet att gå till för förändring.

Det handlar inte egentligen om att ändra bilden av tjocka personer till något attraktivt, utan det handlar om att  inte lägga vikt (no pun intended) vid utseende över huvudtaget. Det spelar liksom ingen roll om man är tjock och ful, MAN ÄR LIKA MYCKET VANLIG JÄVLA MÄNNISKA FÖR DET! Jag önskar bara att folk kunde sluta med att få attributen "tjock" och "ful" till något dåligt och negativt. Ändra attityden från "Åh, jag är så tjock..." till "Ja, jag är tjock, precis som att du där har blont hår och du där har bruna ögon". Att vara tjock är bara ett adjektiv för att beskriva ett utseende. Det ska varken vara positivt eller negativt laddat. Det bara är så det är.

Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om utseende och hur otroligt banalt det är egentligen, men jag går runt med en hjälplöshet att det är förgäves och att jag ändå inte kan påverka. Min enda önskan är bara att folk kunde ta till sig det här och analysera sina egna tankar och beteende i relation till hur vi ser på andras kroppar. Jag är verkligen inget helgon själv, om ni visste vilken fruktansvärt syn jag har haft på människor och att till och med jag idag kan tänka elaka tankar och få bita mig i tungan tills jag kommer på hur jävla dum i huvudet jag är. Det är något vi måste jobba med hela tiden tills vi har ändrat människosynen helt. Jag tror vi blir bra mycket mer gladare och säkra på oss själva då med.

Sluta hata era kroppar, tjejer!

Tänk en stund på vilka relationer i livet som gör er glada och lyckliga. De närmsta och bästa relationerna en människa kan ha tordes vara med med vänner, familj och partners. Vad är det med människorna i dessa relationer som gör att ni älskar och bryr er om dem? Är det för att de är omtänksamma? För att de får dig att skratta? För att de får dig att känna dig trygg?

Eller är det för att de har snygga kroppar utan celluliter, valkar, extrakilon, bristningar, gäddhäng och dallriga lår?

Varenda år är det samma visa. Det är dags att komma i form till sommaren och det innebär gymkort och självsvält och fan och hans moster för att kunna visa upp en felfri kropp på beachen. Vi bryr oss inte om det som är viktigt i livet utan vi lägger ner otaliga timmar på något otroligt osunt. Självhat. För det är precis vad det är när det handlar om att inte kunna acceptera och bli vän med sin kropps yttre i dess nuvarande skick. För vem gör vi det här? Är det så viktigt för oss vad andra människor tycker om våra utseenden att vi struntar i oss själva och vår egen hälsa för att se bra ut?

Det verkar finnas en generell uppfattning om att hälsa är synonymt med träning, frukt och grönt men det är även en generell missuppfattning. Hälsa är mycket mer än vad vågen säger. En bra hälsa är att äta god och näringsrik mat. En bra hälsa är att sitta på en uteservering i solen med och dricka vin tillsammans med sina vänner. En bra hälsa är att utöva sina hobbies. En bra hälsa är att bjuda över bästa kompisen på filmkväll och skratta så mycket att man får ont i magen.

Det är hälsosamt att göra saker som gör en lycklig.

Om ni inte har de relationerna ni har på grund av personernas utseende, vad får då er att tro att era vänner, familj och partners lägger någon värdering i hur NI ser ut?

Jag vet många fantastiska människor som gömmer sig bakom en vägg av självhat och låter sig själva begränsas på grund av något så dumt som sina utseende. Jag har varit den personen under merparten av mitt liv, tills jag en dag fick nog och insåg att det gör inte mig till en lyckligare människa att få ångest över hur jag ser ut. Hur dumt är inte det, egentligen?

En kropp kan göra helt fantastiska saker och det som finns på insidan, psyket, är ännu mer fascinerande. Så varför lägga tid och energi på att fokusera på form mer än funktion?

Jag har aldrig varit tjockare än jag är idag, samtidigt som jag aldrig har varit omringad av så många fantastiska vänner och bekanta som jag är just nu. Allt på grund av att jag vågade riva ner väggen av självhat och visa folk vem jag verkligen var. En helt jävla asgrym person helt enkelt.

Det här inlägget innehåller en del frågor. Jag önskar bara att ni kunde stanna upp och fundera på dessa frågor för er själva. Varför är det så viktigt att ha en "snygg" kropp? Och vad är det med den snygga kroppen som gör er lyckligare?

Då var det dags igen

Jag vill börja min nystartade blogg med att citera mig själv från en tidigare blogg.

"Jag, däremot, hatar att blogga. Jag gör verkligen det. Finns inget jag föraktar mer än att både läsa och skriva skit som: "Idag har jag...". Det räcker med de tre orden och sen blinkar det rött i huvudet samtidigt som texten "Who. Gives. A. Flying. FUCK?" rullar förbi näthinnan."

Men nu är jag alltså här igen. Skillnaden på mitt gamla naiva jag och mitt nya kloka och förståndiga jag är att jag tänkte använda den här bloggen som något jag kan använda mig av när jag vill ge utlopp för mina tankar och känslor gällande olika samhällsproblem som intresserar och engagerar mig. Till exempel hur vi ska göra för att en gång för alla bli kvitt de där jävla judarna.

Näääääää! *kjamaj alla judaj*

Denna blogg kommer handla mycket om feminism, och i och med det kommer jag skriva mycket om genusfrågor, normer och ideal, men förvänta er inget mindre än en och en annan dos av antirasistisk propaganda också. Just nu sitter jag mest på Twitter och hatar världen, så detta är tänkt som ett ställe där jag kan gå lite djupare i viktiga frågor, och framförallt hoppas jag på att få upplysa och intressera andra personer. Jag ville inte bara existera i kommentarsfält på bloggar om genus och feminism som jag läser, utan jag ville ha något eget där jag också får skriva och finnas PÅ RIKTIGT. (Samt få bekräftelse på att jag gör något bra förstås, annars är det ju inte värt det)

Låt er inte skrämmas av min mysiga header. Fingret är tillägnat patriarkatet och "nej, håll käften" är ett utmärkt svar till alla de som någon gång uttrycker sig om hur andra människor är och ska vara.

Hoppas jag lyckas omvända er till rabiatfeminazguls så går vi tillsammans ut och rycker av snoppar på karlar på stan sen.

HEJ!